Göteborgsposten – 3 maj 1869, sida 1

Hon lydde och aflägsnade sig. dock ej utan att ha sändt Maurice en blick, uttryckande ett farväl hvilket hon trodde skulle komma att gilla för evigt. Då hon var tjugo steg derifran, gick herr Lacheneur att ställa sig framför Maurice med korslagda armar. — Hvad er beträffar, herr dEscorval. sade han strängt, så hoppas jag ej mer behöfva förbjuda er att söka närma er min dotter... — Jag svär, min herre... — Ah!... inga eder. Det är en dålig handling att afvända en ung flicka från hennes pligt, som iär lydnaden ... Ni har för alltid brutit alla förbindelser mellan er familj och min... Den stackars gossen försökte tinnu en gång att urskulda sig, men herr Lacheneur afbröt honom: — Nog, gå tillbaka till ert hem, det är det bästa ni kan göra. Då Maurice ändock tvekade, fattade han tag i honom och bar honom niistan sinda fram till den gangstig som ledde tvärsigenom skogen. Detta var tio sekunders verk, men han hade dock tid: att hviska till honom i sin fordna vänskapliga ton: — Men så gå då, olycklige! .. vill ni göra alla mina försigtighetsmätt onyttiga? . Han följde med blicken Manrice, som aflägsnade sig, helt forvirrad af detta uppträde och af hvad han sist fatt i höra. Det var först då han sag honom utom hörhåll som han gick tillbaka till Martial.