Göteborgsposten – 3 maj 1869, sida 1

8 kutiv-auktion å fastigheter till gäldande af diskontlån, erhållit ligvil för dessa, enär fastigheterna varit med intecknad skuld graverade, som icke med försäljningssumman betäckts. Vidare ordade han om den stora emigrationen såsom ett bevis på grundskatternas enorma belopp, men förteg att äfven ganska många som egt sfrälsejord likaledes emigrerat, att de allra flesta som emigrera icke varit jordegare, och slutligen att t. ex. från Norge, der grundskatterna numera äro en obetydlighet, fortgår emigrationen, relativt till solkmängden, i lika stor skala som från Sverige. Att orsaken till emigrationen icke i första rummet ligger i grundskatternas höga belopp, kan ganska lätt ådagaläggas. I ingen provins är grundskatten så hög som i Upland. Den uppgår å vissa hemman till nära 55 procent och lägst till 15 proc. at den behållna atkastningen. Men från denna provins har ingen emigration egt rum. I Östergötland är grundskatten å ett hemman högst 37,75 proc., lägst 8 proc. al den behållna inkomsten, men från denna provins är emigrationen högst betydlig. Man förbiser alldeles för mycket, nästan helt och hållet, den stora hemmansklyfningens inflytande på emigrationen, och om man gjorde sig besvär att tillse, inom hvilka provinser det största antalet små jordlägenheter finnas, af hvilka dess egare endast i goda skördeår hafva sin utkomst, så skulle man lätt finna att det är från samma provinser som den största emigrationen sker och vidare att de flesta emigranterna derifrån tillhöra gruppen af små lägenhetsinnehafvare och deras barn. I sin reservation yrkade dock hr C. A. Larsson i hufvudfrågan allenast att medelvärdet af 1834—53 årens markegångspris och med uteslutande af det för 1862, skulle fast ställas som den blifvande grundskatten, och för öfrigt, i afseende på kapitaliseringsoch aflöningsfrågan, att riksdagen måtte besluta en framställning till K. Maj:t, det allmänna hypoteksbanken och de särskilda hypoteksföreningarne måtte tillfrågas om de voro benägna att öfvertaga grundskatterna mot utfärdandet at deremot svarande obligationer med 5 proc. och vanlig utlottning. Mot utskottets förslag om grundskatternas omsättning i en fix penningeränta, uppträdde endast C. Å. Larsson och Svensen, åberopande den förres reservation. Ian försäkrade att der aldrig skulle bli lugn i lägret förr än grundskatterna blefvo aflösta, och framhöll, att då skatteförenklingen beslöts, var det icke ständernas mening att skatterna skulle ökas, men så hade skett genom en konstlad markegångssättning. Ilärpå svarade finansministern och hr Carl Ivarsson, att om skatteförenklingen icke blifvit införd, så hade grundskatterna uppgått minst till lika högt belopp som nu till följd af de stegrade varuvärdena. Hr 6. A. Larsson åberopade emellertid ett argument som anslog dem inom kammaren som antagligen äro skattejordegare. Om utskottets förslag antogs så skulle grundskatte beloppet utgöra 4,742,505 rdr, men om det förslag antogs som hr Larsson förordat uppgick nämnde belopp till 4,211,022 rdr, skilnaden utgörande 531,483 rdr skulle komma skattejordegarne till godo, och denna eftergift i statsinkomsterna ansåg hr Larsson böra ske utan tvekan. För denna åsigt röstade 63, men för utskottets förslag 69. — I afseende på hr Larssons andra förslag, om grundskatternas ka pitalisering och aflösning, förkastades det med 81 röster mot 60. Slutligen bör nämnas att om regeringens förslag (medelmarkegångspriset för åren 184767) antagits, hade grundskattebeloppet utgjort 4,897,000 rdr eller 255,000 rdr mera än hvad enligt statsutskottets förslag åbelöper, å hvilken summa dock finansministern icke lade någon vidare vigt. Utan tvifvel skall det förefalla nästan otroligt att då alla institutioner och menigheter på Gotland blifvit ense om en särskild skogslagstiftning för nämnde ö, och mot hvilken lagutskottet icke haft något att invända, den ändå skulle röna motstånd i Andra kammaren. Så inträftade dock verkligen. Två representanter från Norrland, der man hyser en så afgjord kärlek för friskogsafverkning, uppträdde med mycken ifver mot den nya Gotlandslagen och ordade mycket vidlyftigt om det vådliga exemplet. De begge norrlänningarne, hrr Lundström och Engman, erhöllo ett kraftigt stöd i hrr Björck och Ilierta; den förre anförde åt