Göteborgsposten – 3 maj 1869, sida 1

I Första kammaren föranledde konstitutionsutskottets memorial en vida omständligare diskussion än i Andra kammaren. Grefve IIamilton utvecklade den åsigt, att riksakten var af civillags natur och borde följaktligen såsom sådan behandlas, påyrkande att kammaren skulle förklara sig törhindrad antaga förslaget hvilande till grundlagsenlig behandling vid nästa riksdag. Riksarkivarien Nordström framställde ett medelvägstörslag i den syftning, att förslaget nu kunde såsom civillag antagas och under en kommande riksdag förklaras vara atäågrundlags natur. För föreningsaktens behandling såsom en grundlagsfråga uppträdde exellenserna De Geer och Sparre, prof. Rydin, hr Bergstedt, statsråden Carlson och Berg, hr Wern, d:r Dickson, landshöfd. Faxe och hr Wallenberg. Frih. De Geer underkastade presidenten Almqvists reservation en genomgående kritik och visade fördelarne af de förbättringar som i riksaktsförslaget blifvit intagna beträffande de unio: nella frågornas behandling. Nu var konungen i de antydda frågorna ansvarig skiljedomare emellan sina svenska och norska rådgifvare, men genom det nu framlagda förslaget blet han omgifven af ett unionelt råd. Principielt erkände hb. exc. riktigheten af presidenten Almqvists åsigt om behölligheten af en unionel representation, men en sådan mötte ännu praktiska svårigheter och den allmänna meningen i båda rikena för en sådan representation var ännu ej stadgad. Hr Almqvist medgaf att så var förhållandet, men lade så stor vigt på ett unionsparlament, att han ansåg det som riksakten nu föreslagit vara af underordnad betydenhet tillsvidare. Genom voteringen, 89 röster mot 21, afgjordes, att förslaget skulle hvila till grundlagsenlig behandling. Minoriteten röstade för afslag. I Andra kammaren var diskussionen särdeles knapphändig. Der bestriddes icke att riksaktsförslaget skulle behandlas såsom grundlagsfråga. Allenast hr Ahlgren, med hvilken hr Leffler förenade sig, ansåg att det arbete som komiterade åstadkommit var otillfredsställande. Norges berättigade likställighet med Sverige hade icke erkännts. Tal. lade en viss vigt derpå, att det icke var bestämdt huru lång tid konungen årligen borde vistas i hvardera riket, och ogillade att intet unionsparlament blifvit föreslaget; trodde icke heller att föreningsakten skulle af norska storthinget antagas. Yrkade afslag. Statsrådet Berg erinrade att komiterades syfte gått ut på att utjemna de största bristerna i den nu gillande riksakten och beto nade att man icke, emedan steget ej kunde tagas fullt ut, borde förkasta det som nu fö reslagits. — Af samma åsigt var hr Nils Larsson i Tullus. Förslaget antogs till hvilande. De som föreställde sig att statsutuhottets utlåtande i grundskatte-frågan skulle framkalla en liflig debatt i Andra kammaren, missräknade sig. Regeringen hade föreslagit att grundskatterna skulle omsättas i penningar och blifva en fix penningeskatt; åtskilliga motionärer hade föreslagit grundskatternas kapitalisering och aflösning, och hr Carl Larsson tr. Elfsborgs län hade föreslagit, såsom den enklaste åtgärden, att all skattejord måtte blifva befriad från alla skatter och utskylder af hvad namn de vara må, med undantag att, liksom trälsejorden, öfriga näringar och kapital utgöra bevillningk. Motionären upplyste väl icke om han sjelf är skattejordsegare, men antagligt är åtminstone, att han icke eger strälsejord, hvilken, om hans förslag gått ige nom, helt enkelt reducerats till skattejord af nytt slag. Statsutskottet förordade i det väsendtligaste regeringens förslag om grundskatternas förvandling i en fix penningeränta efter beräkning af medelvärdet emellan 1834—53 årens medelpris samt 1862 års medelmarkegångspris, då deremot regeringen föreslagit medelmarkegångspriset för åren 1848—67. Deras talan, som föreslagit grundskatternas kapitalisering och aflösning, fördes i utskottet af hr C. A. Larsson, som, då utskottet icke dertill velat lyssna, afgifvit en mycket fullminant reservation. Han anförde, bland annat, att fastigheter i vissa län icke ens till något pris kunna exekutivt afyttras för betäckande af riksbankens fordringar. IIVar