Göteborgsposten – 30 april 1869, sida 1

—— — s——— Han grep Martial i armen och med oemotståndlig styrka lät han honom svinga omkring ett par tre hvarf, hvarefter han stötte eller snarare kastade honom tio steg bort, utropande: — Ah! det är för mycken oförskämdhet till sist, mar— quis de Sairmeuse. ; Till följe uf stötens våldsamhet hade Martial fallit på ena knät; utan att resa sig upp, lade han sin bössa till axeln, färdig att gifva eld... ! Detta var ej feghet å marquis de Sairmense sida, men att bli slagen föreföll honom så lågt och vanhederligt, att han skulle ha dödat Maurice som en hund, heldre än att låta vidröra sig med tingerändan. Marianne väntade sig eller tillochmed önskade detta utbrott af Maurices vrede, som var så berättigad. Hon hade ännu långt mindre erfarenhet än han, men hon var qvinna och hade ej kunnat missförstå den unge marquisens uttryck. Det var tydligt att han gjorde henne sin kur. Och med hvilka afsigter!... det var alltför lätt att ana det. i Hennes förvirring, under det marquisen talade i allt ömmare ton, kom sig af den öfverraskning och den förtrytelse hon erfor öfver en så oerhörd djerfhet. Huru kunde hon under sådana förhållanden annat in välsigna den våldsamhet som gjorde slut på en belägenhet, förolämpande för henne, löjlig för Maurice. En vanlig qvinna skulle ha kastat sig emellan de båda unga männen, som voro färdiga att döda hvarandra, Marianne rörde sig ej ur fläcken. i