Göteborgsposten – 29 april 1869, sida 1

—— — sakkunskap. Utskottet hade anlitat en samling banala fraser på en känd melodi, men begagnat svaga argumenter. Tal erkände att utskottet hyst en god vilja, men egde en klen förmåga. Särdeles vidrigt förekom utskottets anfall på den tredje statsmakten — lagskipningen, mot hvilken oberättigade beskyllningar hade blifvit riktade. Från sin egen mångåriga erfarenhet såsom domare kunde han åberopa, att allmogen aldrig hyste rancune för ett utslag som gått dem emot. Han ansåg icke utskottet, utan dess ordförande, rektor Nilsson, såsom ansvarig för de oberättigade uttrycken i betänkandet, enär kändt var att ban ensamt uppsatt detsamma. Af en man med den bildning som hr Nilsson eger, hade tal. icke väntat sådana uttryck som endast återgifvas i den uslaste tryckpressens alster (instämmer! ropades det) och protesterade emot att sådant må synas i riksdagens handlingar. (För hvad af hr Bergström och de efterföljande talarne anmärktes mot utskottets förslag, skall jag i korthet redogöra längre fram). Äfven den humane hr Kinmansson — som alltid uttrycker sig i de varsammaste ordalag — ogillade på det bestämdaste de obefogade yttranden som utskottet tillåtit sig. Uppgiften att en orsak till fattigdomen skulle ligga i det kroppsliga arbetets ringaktande, förklarade tal. likaledes vara obefogad och osann, och återföll på hr Nilsson. Med ändå mera skärpa, nästan skoningslöst, yttrade sig hr Treffenberg. Läsningen af betänkandet hade hos honom uppväckt stridiga känslor. Inledningen hade förefallit honom rent af befängd; om orsakerna till pauperismen hade utskottet endast haft virriga föreställningar. Från Första kammarens kloka och praktiska förslag hade uiskottet i åtskilliga vigtiga fall skiljt sig. Hr Svanberg hade också skyndat att fritaga sig från ansvaret för delaktighet i den klandrade motiveringen och flera andra af utskottets ledamöter skulle :roligen göra sammaledes. Tal. ansåg sig, på uppgilna skäl, nödgas anse hr Nilsson, hans gamle vän och skolkamrat, såsom betänkandets ansvarige utgifvare, och förehöll honom de antydda fattigdomsorsakerna; bland dessa hade anförts skattebördornas olika fördelning, men kunde väl hr Nilsson uppgifva något enda exempel i hela södra och mellersta Sverige på skattevrak (d. v. s. hemman som ötvergifvits derföre att skatten för dem icke kunnat utgå), och det borde ju vara förhållandet om skattebördorna voro så betungande? Näringslifvets utsinande motsades af vår statistik och vore en utnött fras, endast begagnad af en politisk fraktion, till hvilken han ej trodde att hr Nilsson räknade sig. Den dyra statsförvaltningen var också en fattigdomsorsak, hade hr N. uppgifvit. Men i Norge, der man uppgifvit att statsförvaltningen var billig och der ingen militärlyx fanns, hade man sagt, der var dock fattigvården, relativt till folkmängden, betydligt dyrare än i Sverige. Det var således icke den dyra statsförvaltningen som åstadkom fattigdomen här. Att kroppsarbetet ringaktades, hvem har inbillat har Nilsson det? (skratt). Har han icke sjelf erfarit huru äfven ett ringa själsarbete vunnit erkännande? — Lagskipningen skall vara partisk mot de obemärkta, men låg väl häri annat än en banal fras, beräknad att göra effekt på den som visste mindre än utskottet sjelf? Tal. befarade att det stod illa till med den lärda bildningen. Hr Nilsson hade förbisett en verklig orsak till pauperismen, nemligen den uppenbara missriktning som våra jordbruksförhållanden tagit. Man hade i en högst bekymmersam grad afskaffat jordtorpareoch infört stattorpare-systemet och derigenom ökat proletärerna, och man hade flerestädes gått ändå längre, i det att arbetarefamiljer icke antagas i fast tjenst, utan blott erhålla bostad med förpligtelse att endast utgöra arbete då de bäst behöfvas. — Till slut sade sig tal. skola göra som en annan ledamot af kammaren gjort vid ett föregående tillfälle. Då hade nemligen hr Medin, i anledning af en förplumpning, hvartill hr Jöns