Göteborgsposten – 28 april 1869, sida 1

hade behandlat srågan så tidigt som skedde, så hade sistnämnda utskott tvifvelsutan kommit i största förlägenhet. Detta tillegnade sig alla de vigtigare besluten som i Första kammaren fattats rörande fattigvårdslagstifningen, och tvekade icke att för sin del tillstyrka bifall till berörda förslag, men afhöll sig ifrån att formulera något särskildt förslag. Men i ett fall förekom emellan de begge utskottens afgifna betänkanden en väsendtlig olikhet. Första kammarens tillfälliga utskott ansåg sig hvarken hafva tid eller befogenhet att ingå på frågan om orsakerna till fattigdomen, och nekas kan ej att dessa icke äro föremål för lagstiftningen i en fattigvårdsstadga. Pauperismens orsaker äro ytterst invecklade och det bevisas bäst af den befintliga stora litteraturen i detta ämne, och om någon — hvilket jag dock betviflar — gifvit sig tid att rörande den taga fullständig kunskap, så har resultatet af detta studium blifvit lika otillfredsställande som svaret på den korta frågan: huru skall fattigdomen kunna förekommas eller afhjelpas? Andra kammarens tillfälliga utskott tvekade deremot icke att inlåta sig på den kinkiga frågan om fattigdomens orsaker, ett desto svårlöstare problem som utskottet dervidlag saknade all ledning från Första kammaren och tillräckliga ressurser inom sig. Denna utredning, som annars upptagit hela volymer, expedierade utskottet på fyra qvartsidor! Första orsaken till det öfverklagade onda uppgifves ligga i nu gällande fattigvårdslagstiftning, en temligen banal fras, men som låter. Ar den icke nog mild? Tvärtom, utskottet antyder att den är allt för mild, och beviset derpå är de många klagomålen öfver den ökade sattigvårdstungan. Är den då icke nog sträng? Nej — utskottet föreslår nya stadganden, hvilka, om de sauktioneras och verkligen tillämpas, snart skola visa sig vara mångonstädes ytterst barbariska. — Skattebördornas ojemna fördelning är den andra orsaken till pauperismen. Men kan man säga att de obemedlade klasserna här tryckas af svåra skattebördor till staten? Nej; men till kommunen! svarar man. Har man då alldeles förbisett, att en högst betydlig del af kommunalskatterna användas just till de obemedlade klassernas bästa? — En onödigt vidlyftig och kostsam statsförvaltning är den tredje fattigdomsorsaken. Men bidraga då de obemedlade klasserna dertill proportonsvis mera än de öfriga? Och skulle väl de fattigas ställning blifva det ringaste bättre om statsförvaltningen afskaffades, eller är det tänkbart att den kan verkställas gratis? Ingen enda af utskottets ledamöter förklarade sig villig — trots den betryckta allmänna ställningen. nu — att afstå ett enda öre af sitt riksdagsmannaarvode. — Näringslifvets svaga växtlighet och ringa kraft är den sjerde fattigdomsorsaken, säger utskottet. Men dervid förbises att de statistiska uppgifterna vittna om motsatsen. Ånmärkningsvärdt är att ordandet om näringslifvets utsinande användes af protektionisterna som påyrkade höga införseltullar å allt det som utgör allmänna förbruknivgsartiklar. Vore det väl till de sattigas fromma om näringslifvet uppigades genom införseltull på spanmål, ladugårdsprodukter, ylleoch bomullsvaror? En femte fattigdomsorsak skall ligga i den Åallt för mycket herrskande ringaktningen mot kroppsarbetet — hvilken gifver sig allt för tydligt tillkänna i mångahanda fall, säger utskottet, och anför gällande rösträttsbestämmelser, likasom i en af lagskipningen mot den obemedlade och obemärkte mannen af folket visad och om ännu faktiskt qvarstående olikhet inför lagen vittnande, ringare hänsyn och grannlagenhet än mot den lyckligare lottade samhällsmedlemmen. — I förbigående sagdt, jag har ej anledning tro att någon enda af de bland utskottets ledamöter som idka jordbruk, ringaktar det kroppsarbete som utföres af dem hvilka bo på hans egor och sköta hans jord; men jag är fullkomligt viss derom, att äfven ibland dessa arbetare finnas många som ändå lefva i ganska fattiga omständigheter. Förstås med uttrycket herrskande ringaktning mot kroppsarbetet att det lågt betalas, så tillåter jag mig erinra derom, att de bildade samhällsklasserna alltid betala sina arbetare mera än hvad allmogen gör. Att gällande rösträttsbestämmelser skulle medverka till pauperismen, är ett orimligt påstående. Vore den åsigten riktig nu, så är det ju obestridligt, att pauperismen skulle va