Göteborgsposten – 27 april 1869, sida 1

. 6G6GAHn 9—— — Då Maurico anländo till denna skog, såg han på sitt ur. Visaren pekade på tolf. Han hade trott sig skola komma sent, men han kom öfver en timma för tidigt. I Han satte sig på ett klippstycke, hvarifrån han hade utsigt öfver hela heden, och väntade. Vädret var präktigt, Augustisolen glödde med hela sin styrka, uppvärmande sanden och förbrännande de af det sista regnet vederqvickta växterna. Det rådde en djup, nästan förfärande stillhet. Ej ett ljud hördes på slätten, ej en insekts surrande, ej en vindfläkts sugande i träden. Hela naturen tycktes sofva, och så långt blicken kunde nå, fanns intet som erinrade om lif, rörelse och menniskor. i Denna naturens hvila, som så lifligt kontrasterade mot oron i Mauricees hjerta, borde utöfva en välgörande verkan på honom. Under denna stund af enslighet kunde han lugna sig, samla sina tankar, som för passionens fläkt blifvit mera spridda än de gulnade löfven för Novemberstormen. Med olyckan kom erfarenheten och denna grymma lefnadsvishet som lär oss vara på vår vakt mot illusionerna. Det var först efter samtalet med bönderna som han klart insåg herr Lacheneurs olyckliga belägenhet. Med ens nedstörtad från den samhällshöjd som han uppnått, fann han nedanför ej annat än hat, misstroende och förakt. Från två sidor stötte man honom tillbaka och förnekade honom. Förrädare, sade somliga, tjuf ropade andra. Han