Göteborgsposten – 27 april 1869, sida 1

skall verka. och sedan skall man icke mera frukta att afbryta mot andra, utan en hvar fritt röra sig sådan man är. För detta ändamål skall äfven en reorganiserad folkskola verka. Inom densamma skall vigten företrädesvis läggas på fosterländska ämnen och på musik, teckning och gymnastik. Man skall då åter få se en frisk glad ungdom och icke dessa vetenskapsmän vid femton års ålder som nu så ofta möta vår blick. Vidare skall man gifva qvinnan hennes berättigade ställning i samhället. Läkare och lärda fysiologer säga visserligen, att qvinnan har svagare utvecklad och mindre hjerna än mannen. Tal. visste ej om detta var sannt men menade att, om så vore fallet, berodde detta derpå, att mannen nedtryckt henne. Arbetet vore alltid en ara, och qvinnnan bör derföre sjelf få rätt att förvärfva sitt bröd. Konung Oscars påbörjade verk i detta afseende fortsättes här i landet, och detta är en ära för oss. Blir en gång qvinnans likberättigande med mannen erkändt skola fvi få se andra mödrar än som under de sista femtio åren funnits — sådane som uppträdde i Frankrike i slutet af förra århundradet, eburu den rörelse som då förekom gick nedåt tillfölje af den då rådande rationalismen. Vidare må den stora tanken om folkbeväpningen förefinnas. Hvad är naturligare än att en hvar försvarar sin egen härd? Krämaren som nu står bakom sin disk och klagar öfver att ej ha annat att lefva för än att samla riksdaler efter riksdaler skall räta ut sin öfver pulpeten böjda rygg, hans bröst skall höjas och hans blick skall stråla då det gäller för honom att försvara sitt land. Tal. slutade med att erinra, att hvad han under dessa föredrag sagt blott vore en påpekning af skönhetens lagar och ej borde tör någon i minsta mån utgöra ett band. Om ej en hvar inifrån sig sjelf finner att missförhållanden äro rådande, må man ej utifrån emottaga denna åsigt, ty då är det slut med friheten, och friheten är hvad man i första rummet har att sträfva till. Det sköna är blott en bruten stråle af det eviga ljuset. Detta liksom solens är hvitt och består af många strålar, hvilka tillsammans bilda det och sammanhänga den ene med den andre. Då föreläsaren slutat sitt varma och lifliga föredrag samt hemburit församligen sin tacksamhet för den uppmärksamhet med hvilken han blifvit följd under dessa föreläsningar, uttryckte auditoriet sin stora erkänsla och beSftonhaft manam lifljoan handlkllannninnar