Göteborgsposten – 27 april 1869, sida 1

myntfot). — I anledning at dessa talares och några andras förmenande, att ingen framställning behöfde göras i frågan till regeringen, emedan, om en utredning ansågs nödvändig, så skulle nog regeringen låta verkställa den ändå — upplyste frih. af Ugglas, att det vore vigtigt att representationen toge initiativet; det var ej meningen att öfvergå till ett nytt myntsystem förr än 72 S R. F. grundlagsenligt blifvit sörändrad, och han ansåg att representationen icke borde motsätta sig en utredning af frågan. Huru oklar frågan föreföll ätven ganska upplysta ledamöter af f. d. bondeståndet, framgick af hr Carl Ivarssons ganska långdragna yttrande. Ilan ansåg att man verkligen kunde antaga förslaget om en skrifvelse; men deri borde dock ej någon åsigt uttalas, ty det vore ej försigtigt. IIvem kunde säga att fördelarne eller olägenheterna af reformen voro ötvervägande? Finansministern hade ju sagt att en undersökning var behötlig; men då kunde regeringen sjelf ombestyra den. Det vore kanske bäst att antaga hr Agardhs förslag, men sjelt var dock tal. ej öfvertygad och derföre yrkade han till slut -afslag på alltsammans. — Hr Johannes Andersson skulle äfven yttra sig och sade några ord, men då man ropade högre! tappade han tråden till sitt improviserade föredrag och satte sig. Längre fram fick han återigen ordet och läste upp ett skriftligt anförande, hvari omförmäldes, att då vi hade berg och stenar i öfverflöd, då vi hade prisbelönt barkbröd och svampar, men hvarken guld eller silfver, så yrkade han afslag. Hr Carl Anders Larsson trodde att om någon medelmåtta hade väckt motionen, så skulle hvarken Jöns Pährsson eller Rundbäck användt sitt grofva batteri mot den, och frågade om vi verkligen hade så godt om pengar att vi kunna undvara guld? Han förordade skrifvelsen. — Jöns Pährsson svarade att hr Larsson hade användt sin grofva monitor, men så länge här fanns nöd i landet och missväxt, så kunde Larsson spara på sin grofva monitor. Vid slutlig votering beslöts att en skrifvelse till K. M:t, i öfverensstämmelse med den af Första kammaren beslutade, skulle afgifvas.