Göteborgsposten – 27 april 1869, sida 1

— Ruinerad!... Herr Lacheneur! sade do alla på en gång, hvilket narri ... Han må göra sig fattig så mycket han vill, så är han ändå rikare än vi alla tillsammans. Man vet hvad man säger... Tro ni att han varit så dum, att han ingenting samlat under tjugo år!... Han har ej brytt sig om att köpa jord för sina pengar, ty den synes, men han har nog placerat dem på annat håll... — Ni ljuger! ... afbröt Maurice förtörnad, herr Lacheneur lemnar Sairmeuse lika fattig som han kom dit. Då bönderna kände igen herr d Escorvals son, blefvo de helt förlägna. Men han omöjliggjorde genom sin inblandning i deras samtal hvarje upplysning. Han frågade, men man gaf honom endast obestämda svar, Bonden svarar aldrig annat än hvad han tror bör vara angenämt för den som frågar; han är rädd för att kompromettera sig. Detta var ett skäl till för Maurice att påskynda sin gäng, sedan han färjats öfver Oiselle. — Marianne gifta sig med Chanlouineau! upprepade han för sig sjelf; det är omöjligt! det är omöjligt! Heden vid Reche är af det ofruktbaraste slaget; ingenting vill växa der. Hackan förslöas mot kiselstenarne, sandjorden trotsar alla försök att genom bränning få den fruktbar. Huru stort böndernas tålamod än är, förslöas det der, liksom jernet i deras redskap. Några krokiga ekar höja sig här och der, såsom vittnesbörd på de odlingsförsök man gjort. Men skogen som ligger nedanför heden frodas. Granarne växa der höga och starka.