Göteborgsposten – 27 april 1869, sida 1

på guld. Vid sistförlidne riksdag hade en i det närmaste lika beskaffad motion väckts af hr Wallenberg, men då mött motstånd redan i utskottet. Sedan dess har frågan vunnit terräng i utlandet och vigten af densamma har blifvit mera insedd äfven i den höga Norden. Det sammansatta utskottet intresserade sig så varmt för guldmyntfotens införande här, att man företog sig en sådan tolkning af 72 S Reg.-f, att man trodde sig utan en grundlagsförändring kunna tillstyrka en förändring i myntsystemet. Utskottet föreslog ett sitt, hr Bergström ett annat, men begge gående i samma riktning, och Första kammaren valde ett tredje, enligt förslag af grefve J. O. Nörner, modifieradt vidare af grefve H. Hamilton, gående ut på en i varsamma ordalag affattad framställning, att regeringen ville utreda frågan. Så stod saken då Andra kammaren, som satt sig i efterhand, skulle afgöra frågan — och så skedde efter en i flera afseenden högst intressant diskussion. H. exc. utrikesstatsministern redogjorde på sitt enkla sätför guldmyntsystemets antagande i andra länder och framhöll särskildt att både i Ryssland, Finland, Danmark och Norge hade nämnde system många anhängare. — Dessförinnan hade hrr Ribbing och Lindström yttrat sig, den förre bestämdt, den andre mera vilkorligt i den syftning, att 72 S R.-F. icke lade hinder i vägen för reformen, hvilket dock bestreds af hrr Mannerskantz och Siljeström, som likvisst förordade en skrifvelse till regeringen, så affattad som Första kammaren beslutat. För att ej åstadkomma splittring frånträdde hr Bergström sitt förslag och biträdde Första kammarens beslut. Ehuru frih. Gripenstedt sedan flera dagar varit illamående och synbarligen nu var det i hög grad, höll han ett längre föredrag, såsom alltid klart, upplysande och rikt på fakta. Innan guldmyntsot definitivt infördes, måste 72 8 förändras — det ansåg tal. absolut nödvändigt, men ansåg frågan af så stor vigt, att den genom regeringens försorg borde utredas. Den ende som med verklig sakkännedom uppträdde mot införandet af det nya myntsystemet var prof. Agardh. Såsom bytesmedel vore guldet endast alt föredraga i den stora handeln, men i den mindre handeln åter voro olägenheterna af guldmynt öfvervägande. Tal. var en ifrig anhängare af silfvermyntet, och trodde att om vår myntfot var för stor, d.v.s. alt då den svenska specieriksdaler var bättre än det danska och norska silfvermyntet, så kunde vårt mynt reduceras till likhet med nämnde länders. En skrifvelse till regeringen ville ej tal. motsätta sig, men i andra ordalag. Allt emellanåt uppträdde talare, naturligtvis icke för att belysa frågan, utan för att visa sin tillvaro och för att åtminstone låta dem som intet eller föga begrepo veta, att de ej voro bortkomna i finansläran. Sålunda tackade hr Medin visserligen h. exc. utrikesstatsministern för de meddelade upplysningarne, men trodde att tiden för reformen ej var inne. Sverige var ett fattigt land, som väl hade silfver, men hvar fauns guldet? Bäst vore att vänta och se till hvad grannländerna beslutade — och för öfrigt hade vi haft mycket arbete för att få behålla 72 5 R. F. Förslaget vore hvarken nödigt eller nyttigt, försäkrade br Medin. — Hr Wigart upplyste, att han Åhvarken var bankmenniska eller finanskarl, och det framgick äfven af hans yttrande mot förslaget. Hr Östman ordade om de ledsamheter som reformen skulle åstadkomma, och hr Jöns Pährsson tyckte sig finna huru bankherrarne lade ut sina krokar än här och än der, och huru en bankmenniska ville vara enväldig i penningeverk, — Ilär äflas och skräflas — sade han — om det som kommer ifrån Frankrike, men vi ha en annan dyrköpt fransk vara här förut. — Om vi skulle ha guldmynt, så måste vi ju sälja silfret. — Begärdes af regeringen den der utredningen, så var den kanske redan färdig hos motionären — och derföre yrkade tal. afslag. Instämmer! ropade hr Uhr. Hr Rundbäck uppläste ett par sidor ur borgarståndets protokoller för 1856-58 årens riksdag, för att dermed visa att andra personer också ha kunnat förändra sig; men om tal. yttrat sig så, skulle man sagt att han ingenting begrep, men nu var det hr Wallenbergs ord han citerade (men förbisåg att i det upplästa fanns ej ett enda ord sagdt om guld