Göteborgsposten – 26 april 1869, sida 1

hade nu ej u ågon annan tillflyktsort än en usel koja med halmtak, och hvars väggar ej ens voro kalkrappade, utan annat golf än sjelfva marken, dammig om sommaren som landsvägen och gyttjig om vintern. Hon hade blitvit nödsakad att för sig sjelf hålla till godo med den almosa, som hon, barmhertig i sitt öfverflöd, hade bestämt åt några fattiga gamla. Hvad gjorde hon nu?... Hon gret utan tvifvel ... Vid denna tanka kände Maurice sitt hjerta nära att brista. Men hvad kände hen ej, då han straxt efter midnatt plötsligt såg slottet Sairmeuse upplysas? Hertigen och hans son voro återkomna; efter festmiddagen hos markis de Courtomieu och innan de lade sig ville de taga denna ståtliga byggnad i betraktande, hvacest deras förfäder lefvat. De togo i besittning detta slott, hvars tröskel hertig de. Sairmeuse på tjugotvå år ej öfverskridit och som Martial ej hade sett. Maurice såg ljusen röra sig från våning till våning, från rum till rum, och slutligen blefvo Mariannes fönster upplysta. Vid denna åsyn kunde den olycklige ej tillbakahålla ett skri af raseri. Min, främlingar inträngde i denna jungfruliga helgedom, i hvilken han ej ens i tanken vågut intränga. De trampade sorglöst mattan med sina tunga stöflor, de talade högt. Maurice skälfde vid tanken på hvad de kanhända tilläto sig i sin oblyghet. IIan tyckte sig sc dem undersöka och vidröra dessa tusen småsaker, med