Göteborgsposten – 26 april 1869, sida 1

Antagligen misstycker ni ej att jag förbigår diskussionen rörande vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller distillerade spirituösa drycker. Jag töreställer mig att nämnde fråga icke synnerligen intresserar er. Det är företrädesvis ledamöter af f. d. bondeståndet, hvilka uppträda såsom motionärer rörande regleringen af dessa vilkor, och hvad som föreslås afser att hämma superiet, dock utan att den inkomstbringande bränvinsförbrukniogen minskas. Jag skall äfven tillåta mig förbigå behandlingen af en hel rad motioner, som väckts vid riksdagens början egentligen dertöre att deras respektive pappor ansett nödvändigt ådagalägga sin tillvaro, motioner på hvilka de nedlagt mycken möda, men för hvilka de skördat hvarken tacksamhet eller erkännande. Utskotten ha ej blott behandlat utan hvad värre är misshandlat dessa motioner, och riksdagen har hvarken för dem eller för motio närerna hyst den ringaste välvilja. De två ärade representanterna från Kalmar län, som hitkommo fullt öfvertygade om att biskopsembetena icke blott borde utan äfven kunde indragas, och väckte motion derom, hatva alldeles icke lyckats öfvertyga lagutskottet att den omförmälda frågan är så lättlöst som de föreställa sig. Men hvarföre tillkallades de ej i utskottet när deras motion behandlades der? Då utlåtandet, hvari hemställdes att motionen måtte lemnas utan afseende, föredrogs i Andra kammaren, voro motionärerna fullt resignerade, knotade ej öfver utskottets motsträfvighet, utan tröstade sig förmodligen dermed att frågan ej kan falla. Samma öde delade hr Medins motion att ränta och provision för korta papper ej skulle få öfverstiga sex procent, och då utlåtandet föredrogs tog motionären afstyrkandet så som rörde det icke alls den sak han törfäktat. Men lifligare blef det i kammaren då statsutskottets utlåtande om anslag för skogsväsendet och skogsstaten föredrogs. Staten eger omkring 3 millioner tunnland skog, således ett både stort och dyrbart kapital om det rätt vårdas. Kronans skogar ha länge ansetts som ett commune bonum, och bohandlats hårdhändt. Nu vill man att denna egendom skall vårdas, men huru dervid skall förfaras är för mången äfven inom riksdagen