Göteborgsposten – 26 april 1869, sida 1

Han reste sig upp vid dessa ord, utan tvifvel fruktande att hans hustru skulle genomskåda naturen och vidden af hans oro, samt lemnade matsalen. Baronessan hyste nu ej längre devna förskräckliga oro, som ögonblicket förut plågade henne; men hon var mor, hon ville ha visshet. Hon steg hastigt upp till sin sons rum, gläntade varsamt på dörren och såg in... Han var så försjunken i sina dystra drömmerier, att han ej hörde något. Maurice satt vid fönstret med hufvudet mellan sina händer och såg ut... Natten var klar, oaktadt det ej var något månsken, och bortom den lätta hvita dimma som betecknade Oiselleflodens lopp varseblef han slottet Sairmeuse med sina torn. Huru många gånger hade han ej på detta sätt under qvällens tystnad betraktat detta slott som gömde allt hvad som var honom kärast och dyrbarast i verlden. Från sitt fönster såg han Mariannes fönster, och hans hjerta klappade hastigare då han såg dem bli upplysta. — Hon är der, sade han för sig sjelf ... Hon knäböjer för att läsa sina böner... Hon framhviskar mitt namn jemte sin fars då hon nedkallar Guds välsignelse... Men denna afton hade han ej att vänta något ljus bakom detta kära fönster. Marianne var ej längre i Sairmeuse .. hon var bortjagad derifrån. Hvar var hon nu? ... Hon, van vid rikedomens lyx,