Göteborgsposten – 26 april 1869, sida 1

kandidat skulle blifva vald till fullmäktig, allenast den som sålunda föreslogs tillhörde f. d. bondeståndet. Med detta förslag afsågs påtagligen att landtmannapartiets chefer skulle bibehålla sitt vacklande välde samt att smickra den del af partiet som icke minst täres af fåfänga. Den antydde elektorn från Första kammaren svarade genast, att nämnde kammare föreställde sig att här vore fråga om att utse en fullt kompetent person till fullmäktig äfvensom att ståndsskillnadens tider voro till ända. Något annat svar, om ej ett mera kort och expressivt, kunde icke heller gerna lemnas på en så oförsynt framställning. Andra kammarens elektorer höllo derefter en sammankomst, dervid åtskilliga kandidater, alla tillhöriga f. d. bondeståndet, uppställdes; men till slut insågo de att hr Medin var den ende kompetente, om derföre att man ej vågade stöta sig med honom sedan ban vid törra valförrättningen blifvit mystifierad af sina egna anhängare, eller derföre att hans imposanta volym i förening med en högst respektabel vigt ansågos skola öka riksgäldskontorets soliditet, känner jag icke. Emellertid förspordes att bland dessa elektorer voro två benägna för att rösta på elektorernas i Första kammaren kandidat, hr Berger. Nu blef uppståndelsen stor. Att omvända dessa två lärer icke lyckats. Man anlitade då en annan, mindre honett, men mera praktisk utväg. Man underrättade dem derom, att ifall de inställde sig vid valförrättningen, så skulle de öfriga 22 elektorerna från Andra kammaren genast aflägsna sig jemte suppleanterna, och den skandal som derigenom uppkom skulle drabba de två gensträfviga. Dessa föllo då undan, och inställde sig icke vid valförrättningen. I deras ställe fungerade två suppleanter, som utan tvekan röstade, efter befallning, på hr Medin. Den temligen allmänt rådande föreställningen, att de begge af Andra kammaren nyvalda elektorerna, hrr Kallstenius och Olsson från Helsingborg — af hvilka den förstnämnde erhållit äfven intelligenspartiets röster och den andre anses, tilltöljd af sitt andliga sinnelag, såsom en strängt samvetsgrann man — skul e betrakta fullmäktigsvalet från en högre ståndpunkt än det krassa partiintressets, kom helt och hållet på skam. Nämnde herrar ansågo äfven hr Medin lämpligast och röstade derfore på honom, hvilket just icke vittnar om sjeltständighet och omdömesförmåga. Men ändå mera oväntadt och öfverraskande var att hr Adlersparre likaledes röstade på hr Medin. Ihågkommas bör, att hr Adlersparre vid den första valförrättaingen afhöll sig ifrån voteringen, derföre att han ogillade hrr Warburgs och Bergers påyrkade uteslutning, hvartill han ej ville medverka, ehuru han dock faktiskt dertill bidrog genom att afstå sin plats åt en viljelös suppleant. Men nu vid det senare valet medverkade hr Adlersparre direkt till hr Bergers utestangande, enär han icke tvekade att deltaga i valet och gifva sin röst åt Medin. Om törhållandet varit sådant, att hrr Bergers och Medins kunskaper och öfriga egenskaper verkligen varit jemförliga, så hade deri kunnat ligga en förklaringsgrund hvarföre han foredrog den senare framför den förre. Men var hr Berger för ett par veckor sedan mera lämplig än hr Medin — och den åsigten hyste ju hr Adlersparre, ehuru han ej i hanuling vågade erkänna det — så är det väl icke sannolikt, att den förre under tiden Ilegat ifrån sig och den senare legat till sigi lämplighet. Det enda rimliga sättet att torklara hr Adlersparres, lindrigast sagdt, besynnerliga åtgärd, torde vara, att han antingen af tacksamhet och såsom vederlag för ott undfånget förtroendeuppdrag låtit binda sig genom ett löfte vatt verka blindt som anden vill (bär hrr Key C:o), eller att han på ett eklatant sätt ville ådagalägga sin missakt ning för intelligensen, hvilken onekligen icke är någon framstående egenskap hos hr Median. Ännu några ögonblick före valtörrättningens början förnyade landtmannapartisternas ledare sin försäkran att de skulle acceptera hvem Första kammarens elektorer ville töreslå till fullmäktig, allenast det blef en bondel; men då de senare höllo fast vid hr Berger, så röstade de förra på hr Medin. Då dessa begge fingo lika många röster, 24 hvardera, måste lottdragning anställas, dervid hr Berger segrade — landtmannapartisterna tröstande sig dermed att de haft försynen emot sig — nu?.