Göteborgsposten – 22 april 1869, sida 1

litet krut framför hertigens näsa för att erhålla stadfästelse på sina köp... — Och de trodde honom? — Det är klart ... Ah! tillredelserna fordrade ej lång tid. Man gick till rådhuset efter bössor och deder små kanonerna som användes vid de offentliga festerna, mairen gat dem krut... och ni har sjelf kunnat höra. Då jag lemnade Sairmeuse voro de öfver tvåhundra skräflande skrikhalsar framför prestgården och så ropades: Lefve monseigneur, lefve her herr hertig de Sairmeuse ! i oändlighet. Det var just hvad herr dEscorval anat. — Seder ett upprepande i smått af konungens ovärdiga komedi i Paris, mumlade han. Den menskliga lågheten och fegheten äro sig lika öfverallt! Emellertid fortfor Chanlouineau: — Slutligen blef festen fullständig! ... Djefvulen hade utan tvifvel underrättat adelsmännen i trakten, ty alla strömmade till... Man säger att hertig de Sairmeuse är konungens intime vin och att han af honom erhåller allt hvad han vill... Också skulle ni ha sett de andra då de talade med honom!... Jag är blott en stackars bonde, men aldrig skulle jag kunna krypa för en menniska som deder gubbarne, hvilka äro så stolta mot oss andra, kröpo för hertigen ... De kysste hans händer, och han lit dem göra det. Han promenerade på kyrkogården med markis de Courtomieu . .. — Än hans son?... afbröt Maurice. — Markis Martial, det är ju så han heter? ... Han