Göteborgsposten – 22 april 1869, sida 1

— Hvar slåss man? frågade Lacheneur hastigt; med hvem? — Man slåss ej, svarade Chanlouineau, man roar sig. Dessa gevärsskott som ni hör afskjutas äro til lära för herr hertig de Sairmeuse. — Det är omöjligt... — Det vet jag väl, men likväl är det rena sanningen. Det är den eländige tjufven och krypskytten Chupin som ställt till alltsammans ... Ah! den kanaljen! . . . Om han någonsin kommer så nära mig att jag kan räcka honom med knytnäfven, skall han ej stjäla mer!... Herr Lacheneur kunde ej fatta saken. — Men hvad har då händt? frågade han. — Åh! det är helt enkeit. När hertigen anlände till Sairmouse, började den skurken Chupin, hans två lymlar till söner och hans hustru, den afskyvärda kärringen, att springa efter vagnen, som tiggare efter en diligens, och skrika: Lefve herr hertigen! Han, som kanhända väntade sig att bli mottagen med stenkastnipg, blef helt förtjust och gaf dem sex livres hvardera. Pengarne piggade ytterligare upp Chupin, kan ni väl förstå, och hun har nu ställt till en fest för den gamle aristokraten som när kejsarn brukade komma. Sedan han af Bibiane, den sqvallersjuka hexan, erfarit allt hvad som tilldragit sig hos kyrkoherden mellan herr Lacheneur och hertig de Sairmeuse, kom han genast ut och berättade det för oss ... Genast blefvo alla de som köpt någon bit af nationalgodsen gripna af fruktan. Chupin räknade just på det och började då inbilla de dumma kräken, att de blott behöfde bränna af