Göteborgsposten – 20 april 1869, sida 2

2 2 Å— Be — i arbetskrafter, innan full jemvigt kan ernås. Han och hans anhängare vilja, att regeringen skall för England göra, hvad hungersnöden gjorde för Irland, d. v. s. att man skall med berådt mod öfverflytta en stor del af de fattigaste klasserna i England till Amerika eller Australien. Om detta är en sund tanke, anmärker Pall Mall Gazette, så är det förvisso ett det mest förödmjukande erkännande. Det är detsamma som att säga att tillväxten i det kommersiela välståndet har under det sista halfva seklet haft till nettovinst skapandet af en oerhörd massa elände vid sidan af stor enskild rikedom — ett elände så stort att blott ett ytterligt läkemedel skall kunna någonting förmå deremot. Det bästa vi kunna göra med en stor del af våra landsmän, är att förflytta dem till antipoderna. De svarta i Australien eller rödskinnen i Nordamerika ha det bättre, än våra jordbruksarbetare, säger Torrens. Hvad de fattiga beträffar, så är vår civilisation en kolossal blunder; den bar gjort mer ondt än godt och har ledt oss till en sakernas ställning, som det är förfärligt att tänka på. Bladet motträder på giltiga skäl tanken på denna utflyttning, men tillägger deremot följande, hvilket kan äfven annorstädes finna sin fulla tillämpning: Det värf, som verkligen föreligger oss, är stort, men det är af vigt att vi se det stinnt i ansigtet. Det är ingenting mindre än att civilisera (i detta ords fulla bemärkelse) en stor del af befolkningen, hvilken nu demoraliseras genom fattigdomens ständiga tunga, och vi skulle kunna tillägga, att en förbättring i de högre klassernas moralitet kanske skulle deri ingå såsom en nödvändighet. Att uppfostra folket, att förbättra dess bostäder och hem, att undertrycka brottslingsklasserna, att förhjelpa ett visst öfverskott till att utvandra och att uppmuntra andra sociala förbättringar, detta allt är önskvärda ändamål, hvilka en regering såväl som den enskilde böra af alla krafter söka att befrämja. Ja, i sanning, det är just dessa problemer, som det tillhör vår samtid att lösa, för att kunna inträda i den nya era, hvilken öppnats genom de väldiga förbindelsemedel som uppfinningarne skapat mellan mensklighetens olika elementer, utan att behöfva alldeles sönderbrytas af våldsamma hvälfningar, äfven om en ny jord skulle växa fram ur det fallnas ruiner. Det är emellertid egendomligt att se, huru man i England tvingas in på den rätta stråten, emedan man der står inför den nakna verkligheten. Andra länders kloka och klarseende män skola hemta lärdomar deraf, för att kunna se sina resp. fosterland till godo. Ty endast så kan man i tid möta händelser och förhållanden, hvilka hota från öster och kunna bli af stor fara, om man ej i tid ger folket upplysning, gör det sjelfegande och förnöjsamt, genom hvilken sista egenskap sattigdomens skuggor säkrast skringras. Vi sade farorna från öster. Grefve Bismarck anmärkte häromdagen till en rysk diplomat: Jag fruktar ej edra armer; jag fruk tar edra kommande institutioners intlytande pa det europeiska samfundet. Vana som vi äro att anse Ryssland för typen af ett despotiskt styrdt land, kan det synas sällsamt att finna en stor statsman anse det för en härd för kommunism. Saken är dock lätt förklarlig. Jorden omkring hvarje rysk by delas mellan familjerna i förhållande till antalet af deras medlemmar (hvart tionde år sker denna delning på nytt), och byn är i dess helhet ansvarig för. en årlig summas utbetalande till. sjelfva jordegaren. Det är tydligt att under ett sådant system den flitige och arbetssamme måste komma att betala för lättingen och att driften till enskild företagsamhet derigeaom mycket försvagas. ÅÄtt lättingarne utgöra majoriteten framgår af följande. Sedan den stora och så mycket utbasunade emancipationen har en lag gällt, hvilken tillåter innevånarne i en by att, då de betalt en genom officiel värdering bestämd summa, bli sjelfegande till den jord, de bebo och bruka. Enl ÄPall Mall Gazette har inom hela Ryssland ej någon sådan begäran blifvit gjord, och har den anmärkningsvärdaste följden af emancipationen endast blifvit en ofantlig tillökning i dryckenskap. Skulle nu rikedomen komma att dela sig på allt färre händer, under det att den armodsfulla befolkningen alltjemt tillväxte, skulle det mer än väl kunna hända att denna befolkning en dag skulle bryta ut i våldsamheter och framtvinga kommunistiska lagar — såframt man icke genom kraftiga åtgärder söker att bringa den upplysning och så ordnar de ekonomiska förhållandena, att välståndet blir allmänt och jemnt fördeladt, att, som sagdt, förnöjsamhetens dygd åter träder i förgrunden. XK da PAR AKA