Göteborgsposten – 20 april 1869, sida 2

trädgård och några kappland jord. Denna stuga har jag på min dotters förböner låtit reparera, jag har tillochmed låtit ditföra några möbler, två dåliga sängar, ett bord, några stolar ... Min dotter tänkte låta den bli en tillflyktsort för gamle Grivat och hans hustru... Och jag sade der jag satt i mitt öfverflöd: Men de komma att bo riktigt furstligt dernere, de båda gamle! .... Nåväl! hvad jag ansåg godt nog för andra skall äfven vara godt nog för mig ... Jag skall odla grönsaker och Marianne skall försälja dem... Talade han allvarsamt? Maurice trodde det, ty han steg häftigt fram till midten af salongen. — Dot skall ej hända, herr Lacheneur, utropade han. — ÄÅh!... — Nej, det skall ej hända emedan jag älskar Marianne och af er begär henne till hustru! Maurice och Marianne hade redan i flera år älskat hvarandra. Som barn hade de lekt tillsammans i den ståtliga Sairmeuseallens skugga och i parken vid Escorval. De sprungo efter fjärilar, uppsökte vackra stenar i sanden vid flodstranden, under det deras mödrar promenerade på de grönskande gräsvallarne ofvanför. Ty deras mödrar voro väninnor. (Forts.)