Göteborgsposten – 20 april 1869, sida 2

ens skicka till deras slott efter mina och min dotters kläder. Om de skicka mig dem, så är det bra. Om det behagar dem att behålla dem, så mycket bättre! Ju skamligare, nedrigare och föraktligare deras uppförande mot mig är, desto nöjdare skall jag vara... Baronen svarade ej, men hans hustru tog ordet, troende sig ega ett medel att öfvervinna denna oförklarliga envishet. — Jag skulle kunna förstå ert beslut, min herre, sade hon, om ni vore ensam i verlden, men ni har barn ... — Min son är adertor år, fru buronessa, har en god helsa och god uppfostran; hans skall kunna draga sig fram på egen hand i Paris, såvida han ej föredrar att hjelpa mig här. Baronessan dEscorval kunde ej dölja en åtbörd af missnöje. — Men er dotter? . . . inföll hon. — Marianne skall stanna qvar hos mig. Baronen trodde sig böra komma emellan. — Teg er i akt, bäste vän, sade han, för att låta sorgen förvilla ert omdöme. Tänk efter... Hvad skall blifva af er och er dotter? ... — Åh! svarade den stackars mannen med ett sorgset småleende, vi äro ej så utblottade som jag sade, jag har öfverdrifvit. Vi äro ännu godsegare. Förlidet år dog en gammal kusin till mig, som jeg aldrig kunnat förmå bosätta sig på Sairmeuse, och hon hade testamenterat Marianne hela sin förmögenhet... Denna förmögenhet utgjordes af en dålig stuga nere vid Reche, med en liten