Göteborgsposten – 19 april 1869, sida 1

tumlade om med de der lugnt hvilande konungarne, hjeltarne och statsmännen. I afseende på frågan om rotehållarnes förmenta befrielse från utskritning (hvilken deras målsmän ville göra liktydig med beväringspligtighet) framkom hr Key med den obegripliga satsen, att en nödvändighetens lag och en tillfällighetens lag icke är detsamma som en permanent lag; men någon vidare tillämpning at denna dunkla sats förspordes icke. Hr Key var naturligtvis icke alls nöjd med krigsministerns organisationsförslag — han inlät sig dock ej på någon granskning af detsamma — men istället riktade han ett rått och personligt anfall mot den förre. Frih. Liljenorantz förklarade att han bestämdt underkände det framlagda förslaget, enär det ej var nog sparsamt; det var representanternas pligt att apara, och intet förslag borde antagas, som meålörde större kostnader än det nuvarande försvarsväsendet. — Detta yttrande, i hvilket man bör ge en blick in i framtiden, en avis till valmännen, uppkallade br Treffenberg, som tog sig friheten påminna, att frih, L. medverkat till 1867 års riksdags uttalande om beredvilligheten till alla nödiga uppoffringar. Delades frih. L:s nu uttalade åsigt af kammarens ssertal, så vore det ock nödvändigt, att densamma bestämdt och tydligt uttrycktes, och att utskottets förslag antogs med den motivering, att landet alldeles icke tålde vid några ökade bördor — åtminstone vore det ett ärligt och kammaren värdigt språk, slutade hr Treffenberg. Hr C. A. Larsson, hvilken straxt efter det den kungliga propositionen om landtförsvaret hade aflemnats, väckte en motion, affattad i så rå ton, att han derföre fick en väl förtjent tillrättavisning och ursäktade sig, uppläste nu ett långt anförande, ganska rått det också. Han skildrade i så bjerta färger den stora förlust, som rusthållarne vid afsutna kavalleriet skulle lida, om rustningsskyldigheten afskaffades, att deraf tydligen framgick att nämnde skyldighet alldeles icke är något svårt onus, utan medför fördelar, som rusthållarne framgent vilja åtnjuta. Han påyrkade bestämdt, att rustoch roethållarne skulle höras om de ville gå in på att deltaga i värnepligten, enär enligt hans och flera andras af allmogen åsigt, knektekontrakterna frikallade derifrån. Sven Nilsson var i detta fall ändå mera positiv. Han sade, att om beväringslagen antogs, så vore oroligheter att motse, och erinrade att här fanns ej mindre än några och fyrtiotusen hemman anslagna till rustoch rotehåll. (Forts.) — 2! nav