Göteborgsposten – 19 april 1869, sida 1

Han älskade henne... och oaktadt hon var faderoch moderlös samt ingenting egde, gifte han sig med henne, anseende hennes rena jungfruliga hjerta mera värdt än allt guld och silfver i verlden. Hon blef en redlig hustru, liksom han var en redlig man, i ordets strängaste bemärkelse. Man såg henne sällan i Tuilerierna, till hvilka hon genom sin manus rang hade tillträde. Det kejserliga hofvets glans, som på den tiden öfverträffade tillochmed glansen vid Ludvig XIV:s hof, hade ingen dragningskraft för henne. Det var för den husliga härden hon besparade sina behag, sin ungdom och sin skönhet, såväl som sin intelligens och sitt hjertas utmärkta egenskaper. Hennes man var hennes afgud, hon lefde för och genom honom, och aldrig hade hon en tanke som ej tillhörde honom. De timmar som han undansnillade från sitt arbete för att egna åt henne voro hennes festtimmar. Och då de om aftnarne suto på hvar sin sida om kaminen i den blygsamma salongen, med sin son Maurice lekande på mattan mellan dem, tyckte de sig ej ha något mer att önska här på jorden. Händelserna under kejsardömets sista tid öfverraskade dem i fulla måttet af deras lycka. Öfverraskade dem?... nej. Det var längesedan herr dEscorval började märka, att den underbara byggnad som blifvit uppförd genom den mans snille. hvilken han gjort till sin afgud, vacklade.