Göteborgsposten – 19 april 1869, sida 1

ten af de grunder, hvarpå organisationsförslaget skulle byggas. Med stam förstods påtagligen den nuvarande indelta armåen och de värfvade regementena. Krigsministerns förslag gick också ut dels på indelningsverkets bibehållande, principielt, dels på en utsträckt värnepligt. . I det af riksdagen beslutade särskilda utskottet, som skulle behandla krigsministerns förslag, insattes ledamöter, som representerade icke blott olika grundsatser, utan hvad värre var, skiljaktiga intressen. — Jag kan ej undertrycka den åsigten, att både i utskottet och då förslaget diskuterades i Andra kammaren, har den nuvarande riksdagsperiodens snart inträffande slut och de förestående nya valen föresväfvat åtskilliga såsom det röda spöket. I afseende på indelningsverket, för hvars bibehållande riksdagen 1867 uttalade sig, har försvarsutskottets pluralitet nu uttalat en alldeles motsatt åsigt och förordat indelningsverkets aslösning. Pluraliteten anade sannolikt icke konseqvenserna af ett sådant beslut, och uttalandet tillkom också endast genom ett kast, som ganska säkert icke ens flertalet bland de vinnande anser lyckligt, äfven om det tillfredsställde någras personliga fåfänga. När utskottet dessutom förut tillstyrkt att riksdagen icke skulle för närvarande antaga K. M:ts förslag till kungörelse angående allmänna värnepligten, men tillstyrkt att riksdagen hos K. M:t skulle anhålla om utarbetande af ett förslag till såväl indelningaverkets aflösning som organisation af landtförsvaret, byggd på grundsatserna af allmän värnepligt och rättvis fördelning af de bördor som landets försvar kräfver, så hade utskottet nättupp åstadkommit så mycket, att inom riksdagen skulle kunna talas om den vigtiga frågan i oändlighet, utan att den bringades ett enda steg framåt. Allt det arbete, som krigsministern nedlagt på sitt organisationsförslag, är förspilldt, och hvad värre är, när icke ens inom försvarsutskottet någon kontinuitet i åsigter är att påräkna — fastän åtskilliga varit ledamöter i detsamma nu som för två år sedan —, huru är det möjligt, att krigsministern gent emot så mycket vankelmod i grundsatser skall kunna uppgöra ett nytt organisationsföslag, då dertill kommer att i Andra Kammaren oförbehållsamt utvecklas sådana tendenser, som stå i uppenbar strid mot ett väl ordnadt landtförsvar? Jag antydde i början af detta bref att stämningen inom riksdagen nu är helt annan än den var tör tvenne år sedan beträffande landtförsvaret. I Andra kammaren är man i denna fråga företrädesvis böjd att förlita sig på Guds försyn och att hylla en broschyrförfattares allt annat än högsinta råd: låtom oss vänta och se huru förhållandena utveckla sig. — Sven Nilssons vid ett föregående tillfällo gjorda sörtröstansfulla uttalande, att fi enderna väl icke kunna regna ned på oss, är lika betecknande som frih. Liljeneranty uttalande, att ehuru han icke har något förtroende till vår diplomati, så tror han dock den i tid skall kunna gifva varningar (för krigsutbrott). Uppskofsmännen — de som hyllade satsen låtom oss vänta — hrr John Ericson, Bjerkander, Key, C. A. A. Andersson och hvad de nu hette, som talade så att deras ord skulle tränga fram -— till komitenterna, riktade icke diskussionen med några upplysningar i sak; men fraser fattades dem ej, och de ersatte bristen på tankar. Till och med hr Hedlund nödgades vidgå, att den miitära frågan ej hade af utskottet bringats ett enda steg framåt; men då äfven han ansåg sig böra deltaga i den stora tal-concoursen, så ordade han mycket om militärismens vådlighet, framhållande folkbeväpningens politiska och sociala fördelar. I afseende på den vigtiga frågan om egarnes af rustningsoch roteringsskyldiga hemman förpligtelse att deltaga i beväringsskyldigheten, beklagade tal. att vi saknade kronjurister, som kunde afgöra den frågan, men förbisåg att kammarens slängda advokater, och specielt Sven Nilsson och Carl Anders Larsson, .tvifvelsutan icke skulle godkänt kronjuristernas yttrande, om detta icke ötverensstämt med deras intresse. Hr Key ansåg en stamtrupp behöflig för fosterlandets försvar, men, alltid originell i sina tankespräng,