Göteborgsposten – 12 april 1869, sida 1

Hennes krafter tycktes återkomma. Hon reste sig upp i sin säng och, i det hon räckte mig korset på sitt radband, yttrade hon. — Svär vid vår srälsares bild, att du troget skall uppfylla din döende gumors sista vilja. Jag svor och hennes ansigte uttryckte en stor glädje. — Det är bra, återtog hon; jag skall dö lugn..du skall ha en beskyddarinna deruppe. Men det är ej allt... I den tid hvari vi lefva, skola dessa penningar ej vara i säkerhet i dina händer såvida man ej är okunnig om att du har dem ... Jag har tänkt ofter huru du skulle kunna föra dem ut ur slottet, alla ovetande, och jag har funnit ett medel. Penningarne äro der, i detta skåp, vid hufvudgärden af min säng, inneslutna i ett ekskrin... Det är nödvändigt att du har styrka att bära detta skrin ... det är nödvändigt. Du skall binda fast det vid ett lakan och helt sakta nedfira det genom fönstret i trådgården ... Du skall derefter gå härifrån på samma sätt som du kommit in, och en gång utkommen skall du gå och taga skrinet samt bära det hem till din bostad . . . Qvällen är mörk ; man skall ej se dig om du vet att taga dina försigtighetsmått ... Men skynda dig, mina krafter äro uttömda. Skrinet var tungt, men jag var stark! Två lakan som jag tog i en koffert voro nog för ändamålet. På mindre än tio minuter hade jag slutat utan det minsta buller, som kunde förråda oss. Då jag stängde fönstret, sade jag. — Det är gjordt, gumor.