Göteborgsposten – 9 april 1869, sida 1

Trädgårdsmästaren ville framstamma några ursäkter. — Tyst! ... afbröt herr Lacheneur, jag kör dig på porten, du är ej längre i min tjenst! ... Han passerade förbi, lemnande trädgårdsmästaren i yttersta bestörtning, och gick öfver slottsgården, som var beströdd med fin sand och omgifven af gräsvallar, blomsterkorgar och höga träd. I vestibulen som var belagd med marmor suto tre af hans förpaktare och väntade på honom, ty det var om söndagarne han tog emot sina underlydande. De reste sig så snart han visade sig och blottade vördnadsfullt sina hufruden. Men han gaf dem cj tid att yttra ett enda ord. — Hvem har låtit er inträda hit? frågade han i hotande ton; hvad viljen ni mig? Man har skickat er hit att spionera på mig, eller hur? ... Gå!... De tre männen blefvo ännu mer bestörta än trädgårdsmästaren, och deras reslexioner borde utan tvifvel vara högst egendomliga. Men herr Lacheneur kunde ej höra dem. Han hade öppnat dörren till stora salongen och rusat in åtföljd af sin förskräckta dotter. Aldrig hade Marianne sett sin far sådan och de rysligaste farhågor väcktes hos henne. Hon hade hört omtalas att det finnes olyckliga, hvilka ibland under inflytandet af vissa passioner, alldeles förlora förståndet, och hon gjorde sig den frågan om ej hennes far blifvit vausinnig. Han tycktes verkligen vara det. Hans ögon flam. j I