Göteborgsposten – 8 april 1869, sida 2

Hans son Jean hade blifvit uppfostrad i Paris, och han ville att han skulle duga till allt. Som han ej kunde besluta sig för att skiljas vid sin dotter, hade han gifvit henne en lärarinna. Ofta anklagade hans vänner honom för en omåttlig ärelystnad beträffande hans barn, men då skakade han sorgset på hufvudet och svarade: — Oh! måtte jag blott kunna försäkra dem om en blygsam existens! ... Att räkna på framtiden är en dårskap!... Hvem skulle för tretio år sedan kunnat förutse att familjen Sairmeuse skulle få lemna ifrån sig sina besittningar? ... Med sådana åsigter borde han vara en god husbonde, och han var det äfven, men man höll honom ej räkning derför. Hans gamla kamrater kunde ej förlåta honom hans upphöjelse. Det var sällan man talade om honom utan att i förtäckta ordalag önska hans ruin. Aek!... de onda dagarne skulle snart komma. Mot slutet af 1812 förlorade han sin hustru och olyckorna år 1813 ruinerade honom till hälften. Starkt komprometterad vid första Restaurationen, blef han tvungen att hålla sig dold, och till råga på olyckan gaf hans sons uppförande i Paris honom allvarsamma anledningar till oro . .. Ännu föregående dag ansåg han sig som den olyckligaste bland menniskor .. Men nu hotades han af en ny olycka, så förfärlig att alla de andra blefvo glömda ... (Forts.)