Göteborgsposten – 8 april 1869, sida 2

revolutionen, utan regeringen, som förbereder den. (Häftiga afbroty. Etter en liknande ordvexling med justitieministern, yttrade Thiers till slut: Om friheten blott bestod i rätten att kritisera, skulle jag säga, att man kan vänta; men under de omständigheter, i hvilka vi befinna os8, är friheten något, hvarmed det brådskar. Betrakta det skådespel, som verlden företer. När har verlden någonsin varit mera orolig och mera oroande? Det är ej vi, som skapat denna sakernas ställning. Jag vet ej, hvad beslut Frankrike skall taga under de stundande händelserna. Om jag hade den äran att få ge det ett råd, skulle Jug råda det till fred, uppmana det till att endast uppgifva freden, om odrägliga företaganden nödsakade det att gripa till svärdet, om det kunde räkna på verldens bifall, förbund och bistånd. Men hvem tillkommer det att fatta detia ofantligt vigtiga beslut? Frankrike allena. Det får ej vara utsatt för att, då det en morgon vaknar, plötsligt få höra, att dess söner fått befallning om att draga till gränsen. Statsministern Rouher: Det är med djup ledsnad jag tager till ordet från denna talarestol. Under de sex år, i hvilka jag deltagit i edra arbeten, har jag varit vittne till, att mitt lands trihet utvecklats, att edert berättigade inflytande växt, att institutionerna utvecklat sig och att hvarje dag, som förrunnit sedan 1863, varit en märkedag för framåtskridandet. Och så kommer man här i sessionens sista ögonblick och diskuterar våra väsentligaste institutioner, maktens grundval, de konstitutionela attributerna, alldeles som om vi i går haft den februarirevolution, då den konung, om hvilken ni, hr Thiers, talade, blef störtad, utan att ni kunde skydda honom mot upproret, och alldeles som om vi nu skulle utarbeta en författning! (bifall). Ja, ni har rätt; för civilisationens framåtskridande, för de liberala institutionernas utveckling, för utvecklingen af landets och verldens storhet är fred en bjudande nödvändighet, och regeringen söker med största omsorg att bevara den. Men tror ni, att ett sådant tal, som det ni nyss höll, är egnadt att qväfva de afundsamma lidelserna utanför våra gränser, att ingilva aktning för vårt land? (bifall). Tror man, att det är rätt att säga: Allt, hvad som visat lif, allt, hvad som visat förmåga att utveckla sig och växa, det måste förstöras, det måste blåsas bort för all sköns utopier, för hvilka vårt land fått två gånger efter hvarandra dyrt betala genom revolutioner? Nej, det är icke på det sättet, som framåtskridandet sker. Så bära revolutionerna sig åt. Framåtskridandet sker långsamt. Ni förnekar dock, att något framsteg eger rum, ni påstår, att detta land ej har frihet. Låtom oss se till! Statsministern sökte nu i ett längre anförande häfda kejsurdömets rätt att kalla sig en liberal och demokratisk regering. Han dolde härvid icke, att regeringen ville bekämpa den antidynastiska oppositionen med alla de vapen, hon hade till sitt förfogande, äfven under de nu förestående valen. Såsom bevis på, att det ej gick an att låta oppositionen ensam ha ordet, anförde han bl. a., att flera af dess kandidater sökte inbilla valmännen, att den stående hären skulle bli afskaffad, om deras parti kom till väldet. Rouher sstte Thiers mot Thiers. Denne ville nu, att tidningarne skulle kunna säga allt, hvad de behagade; men såsom minister hade han år 1835 varit af annan mening. Thiers var nu missnöjd med den föreningsrätt, som kejsardömet tillstadde; men år 1834 bade han framkallat en lag, som förbjöd allt slags association. I hänsyn till bevarandet af de afgifna rösterna, meddelade Rouher upplysningar, hvilka förtogo betydelsen af Thiers insinuation. Han medgaf, att regeringen isynnerhet stödde sig på landtbefolkningen, i hvars hjerta entusiasmen för Frankrikes store kejsare lefde oförsvagad. Men regeringen hade äfven vidtagit så många praktiska åtgärder till förbättrande af den arbetande klassens ställning i städerna, att han ej fruktade för att öppet vädja till dem, för att låta dem välja mellan henne och de socialistiska utopierna, och inför det upplysta borgarståndet, som var böjdt för att kritisera och hyste en berättigad önskan att kontrollera regeringen, ville han åberopa sig på, att han ständigt gått framåt (bifall.) Huru föga beundran man än må hysa för det andra kejsardömet och dess frihet, kan man likväl icke förneka, att det ligger ett visst berättigande i Rouhers ord, isynnerhet då de, såsom här var fallet, ställas till den, allt oaktadt, konservative Thiers, protektionisten, fienden till nationalitetsprincipen. Emile Olivier, som d. 2 d:s talat mot de officiela kandidaturerna, prisas mycket af de liberala tidningarne, hvilka skildra hans tal