Göteborgsposten – 8 april 1869, sida 2

Från Utlandet. Inom Frankrikes lagstiftande kår har ståndat en ordkamp, hvilken i sin sammanfattning är ett uttryck för de olika sidornas meningar. Det var vid diskussionen om budgeten, som Thiers begagnade tillfället att utförligt kritisera det kejserliga regeringssystemet och framhålla det parlamentariska systemets företräden. Han medgaf visserligen, att frisinnade framsteg gjorts i vissa riktningar, men han förklarade det dock vara orimligt att vilja förneka, det Frankrike var deladt i olika partier, hvilka sörskrefvo sig från den omständigheten, att det alltsedan 1789 haft nästan alla möjliga regeringsformer och systemer; men han var öfvertygad om, att alla dessa partier kunde mötas i friheten, kunde bli eniga om vissa grundsatser, som skulle tillfredsställa dem alla, så att det ej längre kunde vara fara för våldsamma omhvälfningar. Det borde vara kejsardömets uppgift att med till hjelp af den politiska friheten åvägabringa denna förening; härigenom skulle det för sig vinna alla, äfven talaren sjelf. Denna politiska frihet såg talaren i återinförandet af de konstitutionela och parlamentariska hafvudgrundsatserna, hvilka han sade kejsardömet ha förnekat. Sålunda kom han in på angrepp mot sjelfva författningen, men då det är förbjudet att diskutera densamma, uppstod en häftig ordvexling mellan Thiers och mininistrarne. Thiers började med den enskilda friheten, hvilken hotades deraf, att en al säkerhetslagens paragrafer åter satts i kraft Hvad pressfriheten angick,hade framsteg gjorts; en hvar kunde sätta sina tankar i tryck och stod endast till ansvar inför domstolarne. Men, tillade talaren, som sjelf på sin tid förde ett så våldsamt krig mot tidningarne, alltför många pressprocesser egde rum. Han ville derför, att pressen skulle dömas af jury. I valmännens rätt att välja deputerade ingrep regeringen på flera sätt. Regeringen begagnade sin rätt att indela valuistrikten på ett sädant sätt, att städerna icke kunde få några representanter, emedan de öfverröstades al landtboerna. Härpå anförde Thiers många exempel. Han ogillade, att omröstningarne egde rum i de olika kommunerna i st. f. kantonens vigtigaste stad. Det var ej nyttigt, att omröstningen varade i tvenne dagar; ty i hvems händer voro röstsedlarne? Man sade, att de lådor, i hvilka röstsedlarne nedlades, voro tillåsta; men var man väl säker härpå? Han önskade en förklaring af ministrarne om, att ett vul var ogiltigt, då lådorna ej varit tillslutna, så att valmannen kunde anbringa sitt sigill på dem. (Denna insinuation väckte ett oerhörut larm.) Det var regeringen, som uppsatte vallistorna, och hon begagnade embetsmännei såsom valagitatorer för sina kandidater. Oppositionen var nästan vapenlös mot regeringen, emedan församlingsrätten ej var annorledes skyddad, än att den kunde vid hvarje särskilt fall upphätvas, och detta brukade isyn nerhet vara händelsen under de sista dagarnföre valen. Parlamentet hade ej den nödiga triheten, för att kunna uppfylla sitt åliggande. Lagstiftande kåren kunde ej välja sin president eller sina v. presidenter, icke förändra lagarne, icke taga initiativet till lagförslag, icke öfvervaka regeringen, icke ställa förfrågningar till regeringen utan under former, som gjorde interpellationsrätten betydelselös, och icke antaga någon adress till kronan. Frankrikes parlament saknade helt och hållet alla dessa oumbärliga prerogativer. Men äfven om ett land hade alla möjliga frioch rättigheter, skulle de likväl icke vara af synnerlig vigt, om regeringen icke stod till ansvar för sina handlingar. Denna ansvarighet hade under tidernas lopp förändrats. I gamla dagar var den förfärlig, i sextonde århundradet förde den på schavotten, under Ludvig XIV till lifstids fängelse och i adertonde århundradet till landsförvisning. Nu sade man till en minister: u har gjort din sak illa, gå din väg! Denna ansvarighet fanns i alla länder, och i Amerika tillämpades den på presidenten ; men en oafsättlig suverän kunde ej vara underkastad ansvarighet. Efter att hafva utförligt dröjt vid ministeransvarighetens fördelar, framhöll Thiers, att bristen härpå ledde till revolutioner, då det herrskande systemet ej kunde på annat sätt rödjas ur vägen. I England fanns det radikala, men inga republikaner. I Frankrike utgöra republikanerna ett talrikt och fruktansvärdt parti. Ludvig Filip föll, derför att han ville öfverflytta en del af ansvaret på sin person. Men hvad skall man då säga om dem som vilja, att hela ansvaret skall hvila hos suveränen? Rouher: Om vi här hvarje dag diskutera författningen, kunna vilika gerna förklara revolutionen permanent. (Länge ihållande rörelse inom kammaren).