Göteborgsposten – 8 april 1869, sida 2

radt med deras vapen, i en präktig salong mottog han de personer som kommo för att bese Montaignae. Han hade tagit egendomen i fullständig besittning. För dem som fordom kännt honom hade herr Lacheneur blifvit oigenkännlig. Han hade vetat bibehålla sig på höjden af lycka. Rodnande öfver sin okunnighet, hade han haft det vid hans ålder stora modet att förvärfva sig den bildning som fattades honom. Sedermera lyckades till en tid allt för honom, till den grad att hans lycka blef ett ordspråk. Det var nog att han blandade sig i ett företag för att det skulle ha framgång. Hans hustru hade skänkt honom två vackra barn, en gosse och en ficka. Egendomen, skött med en klokhet-och en skicklighet som ej dess gamla egare haft, gaf öfverhufvudtadtaget en årlig inkomst af femtiotusen livres. Många skulle i herr Lachencurs ställe ha blifvit uppblåsta af högmod. Han visste att bibehålla sin kallblodighet. I trots af den furstliga lyx som omgaf honom, förblef hans lefnadssätt enkelt och måttligt. Han begagnade aldrig domestiker för sin personliga tjenst. Hans inkomster, som vid denna tidpunkt voro högst ansenliga, använde han nästan uteslutande för att förbättra sin jord eller förvärfva ny sådan. Likväl var han ej snål. Så snart det var fråga om hans husrru eller barn, såg han ej på styfvern.