Göteborgsposten – 2 april 1869, sida 2

tid uttalat sina sympatier för Italien och Venetiens afträdande till denna makt, hvarom Gladstone ännu d. 11 Juni i underhuset erinrade, om också i sammanhang med uttalandet af sin öfvertygelse, Åatt det österrikiska kejsardömets upprätthållande är af högsta vigt för Europas fred. Ryssland var äfven neutralt. Kejsaren af Frankrike iakttog en mot Preussen välvillig neutralitet, och det visade honom sin tacksamhet genom att i fredsfördraget förbinda sig att låta befolkningen i det nordliga Slesvig genom fri omröstning bestämma öfver sitt öde. Hvarken Frankrikes makt eller Preussens hederskänsla har ännu varit nog starka att åstadkomma det högtidligen gifna löftets fullbordan. Europa har det dock i friskt minne, och hvad Preussen genom dröjsmålet med dess uppfyllande vinner, lemna vi derhän, men väl veta vi hvad det förlorar, ty den makt har ej rätt att kalla sig stor, hvars svärd visserligen är tungt, men hvars ord är för lätt att läggas i händelsernas vågskål. Ä Blott om en bundsförvandt kunde Österrike ha förhoppning, neml. Tyska Förbundsdagen, hvars vanmakt dock snart trädde i dagen. Den hade ock under sina strider med Danmark visat sig mogen till undergång, ty, säger förf. med sanning, ingen statsinrättning kan ega bestånd, sedan rättvisan upphört att för densamma vara en ledande grundsats. Den 14 Juni beslöt den att mobilisera förbundsarmcåen mot Preussen för Holsteins skull. Samma dag flyttade den sitt säte från Franksurt till Augsburg, der den sotdog på ett hotell för resande d. 24 Augusti, omärkligt, utan buller, utan saknad och — utan ära. Preussen hade deremot så mycket kraftigare bundsförvandter. Konung Wilhelm, Garibaldi och Klapka voro ett triumvirat, som väl kunde bringa den gamla kejsarstaten att vackla. Österrikes statsmän hade också nog klokhet att sluta en dyrköpt fred, medan ännu något med visshet var att rädda. Denna hade kanske likväl icke vunnits, om ej Frankrike, dertill kalladt af Österrike, uppträdt som medlare och på Preussen, enligt Bismarcks egna ord utöfvat en föga vanlig påtryckningÄnnu en annan bundsförvandt hade dock Preussen i Borussianismen, eller den doktrin, som lär att hela Tyskland skall uppgå i Preussen, som häri har sin verldshistoriska kallelse. För de få bland Tysklands stater, som ännu ega någon sjelfständighet och önska att bibehålla den, måste ett sådant åskådningssätt innebära de största faror, hvilka de äkta preussarne numera icke en gång bemöda sig att dölja utan tvärtom med afsigt framhålla. Men faran gäller likväl icke endast Tyskland. Asigten om Preussens verldshistoriska kallelse är i sjelfva verket en krigsförklaring mot allt, som ej villigt fogar sig derefter, och är så mycket mera hotarde, som sjellva kallelsen icke är till sitt innehåll bestämd. Dessutom måste hvarje annan stat vara berättigad att för sig taga en lika naturnödvändighet i anspråk, hvaraf slutligen skulle följa, att ett ständigt krigstillstånd vore det naturliga förhållandet mellan Europas särskilda stater. Framträdande i kriget med Österrike, har denna Borussianism ock haft till verkan, att hela vår verldsdel rustat med en till vansinne gränsande yrsel, så att den nu står fardig att, i händelse af krig, till lands uppställa en styrka af — nära 6 millioner man. Förf, bevisar denna sin sats genom en öfverblick på stämningen inom de olika europeiska staterna, hvilken är af största intresse och stödjer sig på ett sorgfälligt pröfvande omdöme. I Frankrike är en krigisk stämning så långt ifrån nu rådande, att de politiska partierna måste såsom ett oundgängligt vilkor för vinnande af landets bifall, öfverbjuda hvarandra i försäkringar om sin kärlek till freden, sina bemödanden för dess bibehållande. Med tillförsigt kan man derför säga, att det icke är mot Frankrike, som Europa nödgas rusta sig. Med om möjligt ännu större skäl kan detsamma sägas om England, hvars politik un der de senare åren blifvit till den grad fredlig. att man kan sätta i fråga, om icke vid nägot tillfälle landets ära och berättigade inflytande deraf lidit. Kriget, hvar det än må utbryta, förstör handeln och minskar fabrikernas afsättning, — detta är för England ett afgörande, om också visserligen icke dess enda skäl att allestädes tala fredens och förconingens ord. Det vore en öfverdrist om man påstode, arisintet förhållande skulle kunna sörmå England att öfvergifva sin lugna hållning, men med fullkomlig visshet kan man säga, att det icke skall ske godvilligt, äfvensom att dess regering alltid skall finnas verksam för fredens bibehällande i Europa, så länge dess önskningar och välvilliga råd kunna dertill bidraga. Af Rysslands krigiska böjelser anser förf. ej heller, att Europa har någonting att frukta. De inre reformer, med hvilka detta land arbetar, skola helt visst i en framtid öka dess