Göteborgsposten – 2 april 1869, sida 2

Österrike motvilligt att blanda sig i leken, men med visshet kan sägas, att ett fredsbrott från dess sida icke är att befara. Italien har en stor fara i sitt program att göra Rom till sin hafvudstad. Med Italien på ena sidan och Septembertraktaten på den andra befinner sig regeringen i en ställning, som ej är hållbar och som förr eller senare måste erhålla en våldsam lösning. Detta hotar dock ej hela Europa. Dessutom behöfver Italien fred, såväl för att ordna sina inre förhållanden som för sina finanser. Åf Europas alla större stater återstår således endast Preussen, der man kan söka orsaken till den allmänna osäkerhet, hvari vi lefva. I medelpunkten af Europa har det uppstått såsom en eröfrande militärstat, och svårligen kan man för sig dölja, att uti dess i handling ådagalagda böjelser, för hvilkas tillfredsställande det icke skyr något medel och dessutom eger en talrik, väl rustad, öfvad och af segerkänsla lifvad här, ligger en grundad anledning till farhågor. Förf. antager för visst, att Preussen ej skall stanna vid pragerfreden, som betingar ett sjelfständigt Sydtyskland, och spörjer: Åvilken blir i sådant fall Frankrikes hållning? I svaret härpå ligger Europas närmaste framtid, ty dermed erhåller den omfattande frågan om krig eller fred sin lösning. Det väsentligaste synes oss också kunna sammanfattas uti tvenne punkter, neml.: vatt frågan om krig eller fred beror af den politik, Preussen under den närmaste tiden kommer att följa; och att denna fråga måste under detta eller nästkommande år vara afgjord. Skulle Preussen troget uppfylla pragerfredens vilkor och samvetsgrannt hålla sig inom de gränser som i denna fred utstakades för dess tria verksamhet, då är Europas fred efter all sannolikhet för en längre tid befästad. I motsatt fall är kriget etter all anledning oundvikligt, emedan Frankrike ej skulle kunna med likgiltighet se Tyskland, förvandladt till ett Storpreussen, såsom sin enda granne i öster. Före det italienska kriget omgafs Frankrike från Medelhafvet till Kanalen endast af mindre stater. Efter hela Tysklands förening under Preussens välde skulle Frankrike på samma gräns mötas af tvenne stormakter med tillsammans 64 millioner menniskor. Man måste medgifva, att ställningen vore något förändrad. Ar den första af de båda uppställda satserna behäftad med frågtecken, är deremot den andra otvifvelaktig. Vid början af år 1868 utgjorde samtliga de europeiska staternas anslag till deras landtförsvar ett belopp at i rundt tal 1,512,600,000 rdr rmt — eller i Ryssland 40, i Storbritannien 37, i Frankriks och Nordtyska Förbundet 30, i Italien 22 och i Osterrike 20 proc. af statens samtliga inkomster. Genom det preussiskt-österrikiska kriget ha bördorna i Tyskland ökats oerhördt. Bayern, som år 1862 betalto för landtsorsvaret 15,125,820 rdr, ger nu för samma ändamål ut 24,012,000 rdr. Wirtemberg, i st. s. 5,312,220 år 1862, 6,925,200. Baden, i st. f. 3,341,000 år 1862, 7,064,400 rdr. De siffror, som visa sig i staternas räkenskaper, äro likväl icke tillräckliga att ådagalägga, huru hårdt en armåeorganisation efter preussiskt mönster trycker det folk, som ålägges eller frivilligt åtager sig en sådan. bet är den personliga krigstjenstskyldighetens utsträckning, som i sjelfva Preussen åstadkommit ett så allmänt missnöje, att en förändring deri med visshet kan emotses. Stora utgifter kunna med lätthet bäras, der näringarne blomstra och välmågan är allmän, men armeens ofantliga storlek och den tvungna krigstjensten under en följd af år förqvälva i Preussen näringarne, — som beröfvas den nödiga arbetskraften, — på samma gång som de öka utgifterna för de i det produktiva arbetet icke deltagande soldaternas underhåll. Den nya armeorganisationen är dessutom der en handling af kunglig makifullkomlighet, vidtagen mot representationens kraftiga vilja, hvarför den också utan tvifvel skall undergå en förändring, så snart landet hinner sansa sig efter den senaste tidens utomordentliga tilldragelser. Likartade klagomål höras i Frankrike, der den manliga befolkningen på ett betänkligt sätt decimeras genom kasernoch garnisonslifret. En komite, som nedsatts, för att der undersöka jordbrukets ställning, anmärker, att härigenom den lilla jordegendomen lider förfärligt och med denna landets välstånd, och uttalar den märklisra fanken Måhända iv det