Göteborgsposten – 2 april 1869, sida 2

PFA HAH kh — mätning; på klagan af Olof Andersson und. Snibe ösver en hos honom utlyst exekutiv auktion. Litteratur. Kriget i Tyskland år 1866, betraktadt med afseende på dess orsaker, utgång och följder, af Henning Hamilton, Stockholm, P. A. Norstedt Söner. Det märkliga arbete med ofvanstående titel, som vi för någon vecka sedan bebådade skola utkomma, har nu blifvit i bokhandeln tillgängligt, der allmänheten begärligt skyndat att tillegna sig detsamma. Den framstående och högt aktade förf:s framställning är mästerligt hällen. Händelserna utveckla sig i densamma så naturligt och enkelt, att läsaren tydligt finner, det förf. är en man, som ej försummat att från sin ståndpunkt sorgfälligt och med skarp blick genomtränga politikens kuliss-spel. Det mogna och säkra omdöme, som härigenom framträder, ingifver förtroende till hans betraktelser öfver det närvarande och de förhållanden, som kunna i det blifvande följa af detta närvarande. Dessa betraktelser afse ej mindre än hela vår verldsdels öde, och måste derför redan ur denna synpunkt högligen intressera hvar och en, som ej tvekar att egna uppmärksamhet åt det allmänna. Utgående från den väldiga kamp, som under 1866 års sommar skakade Tyskland och forsatte hela Europa i en orolig spänning, från detta sex veckors fälttåg, som var tillräckligt att upphäfva Tysklands politiska organisation, bryta Österrikes makt, betydligt utvidga Preussens område och tilltörsäkra detta rike en obestridd öfvervigt vid afgörandet at det stora fäderneslandets angelägenheter, uppkastar förf. den frågan, genom hvilka medel Preussen vunnit sina törvånande segrar, och om dess egen öfverlägsenhet, dess motståndares felsteg, eller måhända andra mindre klart framträdande orsaker föranledt eller åtminstone väsentligen bidragit till krigets utgång och följder. Med allt skäl besvarar förf. sitt eget spörjsmål dermed, att det var Nemesis, som gaf Preussen anledning att söka tvist med och bekriga Österrike, derför att detta med Preussen deltagit i den våldsbragd, hvarigenom Slesvig, Holstein och Lauenburg lösrycktes trån Danmarks krona. Detta rot ville Preussen tillvälla sig ensamt, men dess plan sträckte sig ännu längre. Ofvertygadt att Österrike skulle, krypande bakom tyska förbundets sköld, motsätta sig denna Preussens önskan att komma i uteslutande besittning af Elbebertigdömena, skulle Preussen kunna komma i önskad förveckling med Österrike och Förbundets stater, hvilka icke voro rustade eller beredda till försvar och derför icke heller skulle kunna motstå den väl organiserade och med bakladdningsgevär väl beväpnade preussiska armåen. Bismarck var i detta fall så säker på sin sak, att han redan i Juli månad 1865 yttrade till Baierns ministerpresident friherre v. Pfordten: att Osterr-ke hvarken var rustadt eller i stånd att väpna sig, och att Preussen endast behöfde slå ett slag, lemna en enda stor drabbning, i trakten af Schlesien, för att förestatva den österrikiska regeringen freden. För mera säkerhet inleddes underhandlingar om allians med Italien, som brann af åtrå oster att komma i besittning af Venetien. Den 6 April undertecknades detta alliansfördrag, sedan Bismarck två dagar förut låtit gesandten i Wien törklara, att intet vore mera främmande för konung Wilhelms atsigter, än ett anfallskrig mot Osierrike. Nu börjades de ifrigaste rustningar, så att krigets snara utbrott blef tydligt, om icke de af stridsfrågan ej berörda stormakterna trädde eme lan. Det var åter Napoleon, som åtog sig att visa Europa, hvad de formådder. Redan d. 2 Maj hade Englands, Österrikes och Preussens sändebud i Paris enskilt samtalat med den franske utrikesministern Drouyn de Lhuys om ven europeisk rådplägning såsom ett medel att förekomma det övorhängande kriget. Följden blef, att Frankrikes ambassadörer i London och Petersburg fingo befallning att föreslå en kongress. Men tidens stora frågor lösas ej med protokoller. Bakom ordet måste stå en man, — det är eljest fåfängt utkastadt och kan väcka löje eller harm, men ej aktning. Betänkligheter uttalades; men inbjudningen utfärdades dock. Det är kändt, att planen strandade mot Österrikes vägran att göra Venetien till föremål för kongressens förhandlingar. Händelserna följde nu med svindlande fart på hvarandra och kriget utbröt. Lyckan stod visserligen på Preussens sida och beredde krigets för detta gynnsamma utgång; men till denva medverkade äfven