Göteborgsposten – 31 mars 1869, sida 2

regeringens förslag i hänsyn till jernvägarne såsom ett djupt nederlag för den franska politiken och var ej heller sen med att håna kejsar Napoleons felslagna försök att göra sig säker om en af hufvudvägarne genom Belgien. Den bitterhet och harm, hvarmed den nu omtalar och utlägger den provisoriska öfverenskommelsen mellan kabinetten i Brässel och Paris, hvilken uppenbarligen dikterats på sistnämnda ställe, är ett tillräckligt bevis för, att den både känner sig gäckad och förödmjukad. Att låtsa som om hela saken ej angick Tyskland, kunde vara beqvämt nog, om man icke redan tagit alltför ifrigt parti för Belgien, ja, med nästan förvånande häftighet sökt att äfven draga England med in i spärr-ridten mot Frankrike. Men äfven häri misslyckades det. Det är just Englands utrikesminister lord Clarendon, som rådt Belgien till att ge efter för Frankrikes fordringar och varnat det mot att sätta sitt hopp till Europas inblandning. Times försigtiga hållning är äfvenledes betecknande. Efter att ända tills för några dagar sedan icke ha yttrat ett enda ord om denna tvist, tager bladet nu till orda härom, ogillande allmänhetens lust att vilja i den be giska saken se intriger och hotande farliga förvecklingar. Belgien, säger bladet, förut kalladt Europas stridsfält, är nu dess centralbangård. Dess slätter äro öfverdragna med ett storartadt ban-nät, hvilket anlagts såväl för främlingar, som för landets egna borgare. Om den belgiska regeringen beträmjar samfärdseln, skall hon vinna mera genom den nytta, hon gör Europa, än hon kan förlora derpå, att hon låter ett utländskt direktorium förvalta en bibana. Detta är temligen otvetydigt öfverensstämmande med Frankrikes upp: fattning.