Göteborgsposten – 31 mars 1869, sida 2

eD DmAHDm o8— Belgien, säger bladet, förut kalladt Europas stridsfält, är nu dess centralbangård. Dess slätter äro öfverdragna med ett storartadt ban-nät, hvilket anlagts såväl för främlingar, som för landets egna borgare. Om den belgiska regeringen beträmjar samfärdseln, skall hon vinna mera genom den nytta, hon gör Europa, än hon kan förlora derpå, att hon låter ett utländskt direktorium förvalta en bibana. Detta är temligen otvetydigt öfverensstämmande med Frankrikes upp: fattning. Såsom vanligt då Preussen känner sig retadt, riktar det äfven nu bittra utfall mot Osterrike och isynnerbet mot v. Beust, till hvilken Bismarck nu en gång har horn i sidan och derför aldrig kan släppa. Napoleon vågar han sig ej på, och det måste nu derför v. Beust umgälla. Neue freie Presse i Wien, som häftigt angripits af Bismarcks organ, i förening med v. Beust, uppmanar nu den österrikiska pressen att taga i tu med den bismarckska organen. Det måtte just bli en vacker sejd! Emellertid talar man i Wien mycket om en af hr v. Beust inspirerad broschyr, hvilken snart skall utgisvas derstädes och hafva för ändamål att blotta alla Bismarcks manövrer, för att få Bayern till att ansluta sig till Nordtyskland och indraga Ryssland i allians med Preussen. Huruvida denna uppgift är sann, lemna vi derhän; men kan betraktas som ett lämpligt svar på alla de preussiska insinuationerna om den fransk-österrikisk-italienska alliansen. Men för att återgå till den fransk-belgiska jernvägsfrågan, så skulle den belgiske premierministern Fröre-Orbau annandagen anlända till Paris, hvarest konferensen såsom i går skulle ha sitt första sammanträde. Ministern åtföljes af sekreteraren Van der Heest och flera tjenstemän ur ministeriet för de allmänna arbetena. Förhandlingarne skola enligt Mmorial Diplomatique hafva denna foljd: Man har kommit öfverens om, att jernbanan Grand-Luxembourgs sammanslagning med franska Ostbanan skall först underställas konferensens bepröfvande, som skall bestämma, enskommelsen om öfverlemnandet af den belgiska banans trafik till det franska Ostbansbolaget, hvilka öfverenskommelser skulle, så modifierade, bli föremål för nya ipternationala uppgörelser, egnade att fullständiga det nu gällande handelsfördraget mellan båda länderna. Konferensen skall samtidigt erhålla i uppdrag att i deras helhet prötva törhållan det med ländernas ömsesidiga handel och industri och att angifva den utveckling, som skall beredas det, för att skapa solidaritet mellan de båda länderna. Allt låter antaga, att konferensen icke skall skiljas åt, utan att hafva tagit i öfvervägande frågan om lämpligheten af en tullförening, till hvilken Belgien sjelft tog år 1840 första steget. Detta Belgiens förslag strandade då mot en blott sormfråga, och hr Guizot, då utrikesminister, tillbakavisade segerrikt de af engelska kabinettet gjorda invänningar, hvilket påstod, att den nuetralitet, som garanterats Belgien, ej tillät dot att afsluta en tullförening med ett grannland. Denna fråga löses nu definitivt i den anda, som Guizot understödde. Oaktadt art. 2 i det år 1867 i London undertecknade fördraget, hvilket förklarar, att fastän storhertigdömet Luxembourg skall utgöra en ständigt neutral stat, fortsar landet likväl att tillhöra den tyska tullföreningen. Eftersom ingen af de vid konferensen i London representerade stormakterna ansett tullföreningen mellan storhertigdömet Luxembourg och Preussen för otillåtlig, så är det tydligt, att samma makter i följd deraf icke kunna bestrida Belgien befogenheten att gifva ny impuls åt sina ekonomiska intressen genom en tulltörening med Frankrike. För öfrigt skrifves från Frankrike, att i Paris utkommit en halfotficiel broschyr, kallad Bref till en valman. Densamma skall i dagarne följas af den förut nämnda statistiken öfver de sociala framsteg, som gjorts under andra kejsardömet. Allmänna möten höra i Paris till ordningen for dagen, men utmärka sig för en oklok och vildsint häftighet, som äfven gör, att de flesta upplösas af polisen. På en dylik sammankomst skrek en af deltagarne deri: Jag vill kullkasta allt, som motsätter sig revolutionen: de deputerade, kejsaren! Jag vill tillintetgöra bourgeoisien, penningsäckarne som qvätvas af guldstinnhet, under det vi dö af hunger. Jag vill, att man skall rycka ut beväpnad på gatorna, icke imorgon, utan i dag! Eu annat brushufvud sade: ÅJag är radikal socialist, jag vill revolutionen, jag vill störta kejsardömet! Må kommunisterna förena sig med socialisterna, så skola vi krossa vår gemensamma fiende! Vi vilja kejsardömets förderf, och det skall lyckas oss! Vid dessa ord började man ropa: Lefve friheten! Lefve