Göteborgsposten – 24 mars 1869, sida 1

har enligt nyare underrättelser Norges storthing tillsatt ett utskott, för att taga under behandling frågan om den konstitutiopela rösträttens utvidgning. Alldenstund storthinget beslutat den kommunala rösträttens utvidgning, måste det i naturlig följd äfven göra detsamma med den statsborgerliga, ja, i hänsyn till denna gå ännu djupare, hvilket ligger i sakens natur, inom kort ända till allmän rösträtt. Detta är desto naturligare i Norge, som man der har endast få, nästan inga konservativa elewenter. Afven om storthinget i sin personalsammansättning till en början icke blir synnerligt olika med hvad det förut varit, så skall en förändring i dess hållning likväl inträda derigenom, att medlemmarne väljas af och representera helt andra klasser, än hittills. Den s. k. Jaabekska rörelsen — så benämnd efter den siortbingsledamot, som stod i spetsen derför, och närmast motsvarande den, till hvilken här i landet en Jöns Pährsson med Fäderneslandet till sin Sancho anslutit sig — den Jaabiekska rörelsen, hvilken väsentligen kan betecknas som en rörelse till att nedtrycka allt det högsinnade och ridderliga hos folket, framkallade på de flesta ställen å landet en stor valagitation. Dess första och största vilkor var att spara. Följden blet den, att de gamla, stadgade valmännen kasserades och att andra kommo i deras ställe, med ett till en del nytt program. En del gamla storthingsmän blefvo i foljd häraf afven kasserade. Denna razzia gick isynnerhet ut öfver det norska storthingets intelligensparti, embetswmännen, och sjelfva Joh. Sverdrup var ej väl anskrifven i Jaabeeks Folketidende — han har ett eget blad —, och de, som blefvo återvalda, kände, att de stodo på en annan grund än förut. Detta har också visat sig vid afgörandet af de festa bevillningsfrågor. Mun började på ett karakteristiskt sätt, hvilket dock väckte allmänt ogillande, neml. med att af de i Hvita Iafvet i fjor förlista skepparne utkräfva ersättning för kosten vid deras hemsändande med statens ångfartyg, och straxt derefter kom det märkliga beslutet om skalden Welhavens pension. Detta stannade sparsamhetsraseriet något, men endast för en kort tid, och det innevarande Thinget har med större konseqvens än förut verkligen praktiserat gniderisystemet, förkastligt såsom hvarje ytterlighet. Men vid sidan häraf har majoriteten, som nästan uteslutande består af bönder och personer från landet, begagnat sin numeriska ölvervigt till att se sig sjelfva till godo på städernas bekostnad, och när helst det varit fråga om bevillning till något, som skenbarligen varit af intresse för stad, om det än samtidigt varit af fördel för staten, har man härdnackadt upprest sig deremot. I de stora kulturfrågorna ha de äfven visat sig ofordragsamma, såsom i frågan om embetsmins trossrihet; så ville de ej heller veta af det kongl. förslaget om beviljandet af medel till ott allmänt kyrkomöte, hvarmed början skulle göras till en organisation af kyrkan. Man kan derför med fog säga, att den närvarande Storthingsmajoritetens ideal ligger lågt. Det stora, som de norska Storthingen hittills utträttat, har vanligen skett genom städernas representanter och embetsmännen, till hvilka bönderna endast undantagsvis anslutit sig. Detta är också lätt törklarligt. Bönderna känna sig mera såsom ständ, än landets öfriga borgare, och detta kan väl skäligen sägas vara fallet äfven här i Sverige ännu åtminstone. Deras mesta tid åtgår med kamp för förvärfvandet af litvets främsta förnödenheter; horisonten är derför på landet inskränktare.