Göteborgsposten – 24 mars 1869, sida 1

lisen. Bref, memoirer, rapporter, pamfletter, rättegångsreferater i tidningarne, ällt sådant hade intresse för honom. Han gjorde sin uppfostran. Ett brott begicks, vipps var han på benen, skaffade sig underrättelser, samlade detaljer, utagerade målet för sig sjelf, med lycklig eller olycklig utgång allteftersom den verkliga domaren gaf rätt eller orält åt den han för sig sjelf och på förhand afgifvit. I längden nöjde han sig ej härmed. En ocmotständlig kallelse dref honom mot denna hemlighetsfulla makt, hvars hufvud är vid quai des Orfösres och hvars osynliga öga är öfverallt — polisen. Hans ifrigaste begär var att bli ett af hjulen i denna maskin som från hans synpunkt sedd var så beundransvärd. IlIens fafänga eggades vid tanken på att han, likaväl som någon annan, kunde bli en af medarbetarne i denna försyn i liten skala, hvars uppdrag är att komma brottet på skam och låta dygden triumfera. Hundra gånger beslöt han sig för att söka en liten anställning, hundra gånger återhölls han af den menskliga fåfängan, som i hans eget tycke dock var en dum fördom. — Hvad skulle man säga, tänkte han, om man finge veta att jag, borgare i Paris, husegare och sergeant vid nationalgardet, tillhörde polisen. Men man undviker ej sitt öde. Ja aftoa i skymningen uppkallade han allt sitt mod och gick i all hemlighet till rue de Jerusalem för att fråga om han kunde vara till någon tjenst. I början blef han temligen illa mottagen. Sökande