Göteborgsposten – 24 mars 1869, sida 1

Att det likväl i Norge gått så bra som det gjort, kan tillskrifvas den omständigheten, att det först och främst dröjde mycket länge, innan bönderna erhöllo verklig majoritet; man var van vid att de verkligt upplysta och med kunskaper utrustade medlemmarne hade i de flesta frågor ledningen i sina händer. År 1848 var man visserligen på väg att vilja slå ctt slag, och det taltes då mycket om frihet, jemlikhet och demokrati, och huru republiken utropats på Paris barrikader, men så kom den Thraneska arbetarerörelsen. Den drog den praktiska konseqvensen af böndernas och de dåvarande storthingsmedlemmarnes demokratiska tal och anfäktelser. Men detta ville de ej veta af; de ville gerna herrska sjelfva och taga makten, såsom de kallade det, från embetsmännen; men att gifva de så kallade husmännen på landet (statkarlar, torpare och andra) samt arbetarne i städerna samma rättigheter som de sjelfva hade, det ville de icke. Arbetarerörelsens resultat blef derför endast det, att spanmålstullen något nedsattes, husmännens ställning något bättrades (i det de betryggades mot godtycklig behandling af hemmansegarne eller gärdsmånnen) och att Thrane sjelf kom på fästning. Som sagdt, storthingets nivå är under närvarande sammansättning temligen låg — det är så godt som endast städernas representanter som höja den —; men det är temligen tydligt, att man med en utvidgning at rösträtten kommer ännu lägre. Men en utvidgning af rösträtten är i Norge, och till en del älven hos oss, såsom vi framdeles skola vid tillfälle visa, både en nödvändighet och on pligt. En nations representation bör dock vara tolk ej blott för det lilla och partikulära samt sjelfviska, utan äfven för det stora och ädla, som en nation jemväl i sig inrymmer. Frågan blir derför för Norges del denna: Kan en nationalförsamling, som utgår indirekte eller direkte — ty det har väckts förslag om direkta val — från de i afseende på upplysning, formögenhetsförhållanden och social ställning minst lyckligt lottade i samfundet, bli en trogen bild af folket? Och har man icke att befara utsvälningar (politiska sådana) och våldsamma språng af en dylik representation, om den finner kraftiga och hänsynslösa ledare, män som ha anlag för demagogi? Vi kunna ej se annat, än att så måste bli förhållandet, innan den för en dylik sakernas ställning nödvändiga förutsättning at folkets allmänna bildning och upplysning förefinnes, hvarigenom det kan vara i stånd att sjelft bedöma sakerna och handla efter eget omdömes bepröfvande. Vi veta också, att i Norge flera tänkande män redan länge varit betankta på, att en dylik utveckling måste ha sitt korrektiv och att detta bör sökas der, hvarest man annorstädes sökt det, neml. i en första kammare, vald på en något annorlunda basis, än den andra, neml. med en valcensus, för att allas intressen må kunna tillbörligt tillgodoses. Man skall då älven ernå det stora och ovärderliga goda, att det modererande element, som en nationalrepresentation och en konstitutionel författning nödvändigt måste ha, blir lagdt i representationen i stället för, såsom hittills i Norge, i regeringen, hvilken härigenom kommer i en så att säga medfödd opposition till representationen, till stort men för statsorganismens jemna och naturliga gång. Och härmed sammanhänger en annan stor och vigtig fråga, hvilken för närvarande spelar en stor roll i Norges konstitutionela utveckling, neml. den om ärliga storthing, för hvilken vi härnäst skola lemna redogörelse. .UABA3—— f—