Göteborgsposten – 24 mars 1869, sida 1

Den bastauta flicka som kom att öppna dörren för dem sade att hennes herre väl toge emot besök, men att han vore nödsakad intaga sängen. — Hans läkare är hos honom, tillade hon. Vilja herrarne vinta tills han gått? Herrarne svarade jakande och flickan lät dem stiga in i ett vackort bibliotek samt bad dem sitta sig och vänta der, Den person hos hvilken Lecoq ämnade begira råd, var i polisyrefekturen mycket beryktad för sin utomordentliga slughet, sitt skarpsinne som gränsade till det underbara. Han var en gammal tjensteman som ända till fyrtiofem års ålder lefvat mer än njuggt på sin magra eflöning. Plötsligt riktad genom ett arf, hade han skyndat sig ingifva sin afskedsansökan och redan följande dag började han sakna den byrå som han förut så länge förbannat. Han försökte förströ sig; han började samla gamla böcker; han lade upp hopar af luntor i ofantliga ekskäp ... Fåfänga försök! ... Gäspningarne plågade honom alltjomt. Han magrade och aftynade synbarligen, ehuru han nästan förslösade sina fyrtiotusen riksdalers rintor. En vacker dag gick ett ljus upp för honom. Det var en afton då han läst en ryktbar polisinspektörs memoirer. — Äfven jag, tänkte han, äfven jag är skapad till poliskarl ! Han var det verkligen och han skulle bevisa det. Från denna dag genomsnokade han med ett feberaktigt intresse alla dokumenter som på något sätt rörde po