Göteborgsposten – 23 mars 1869, sida 1

— äät 04C—2— 77 — Rn ———————— det gaf Andra kammaren ett efterlängtadt tillfälle att utöfva repressalier, afslå alla de föreslagna ponsionerna, hvarigenom dock endast de som alls icke hade del i beslutet skulle blifva lidande. Andra kammaren godkände förslaget om en allmän liflörsäkriagsoch pensionsanstalt, men förkastade tillägget, att tjenstemännens inbetalningar i anstalten skulle underlättas genom en viss tillökning i aflöningen. berigenom förfor Andra kammaren precist lika oklokt som den Första, ty det är uppenbart, att om siaten i en framtid skall kunna frikallas från pensionsväsendet och förpligta sina tjenstemän att ingå i pensionsanstalten, så måste staten äfven göra det materielt möjligt för de förra. Diskussionen rorande de pensioner som statsutskottet förordat, och i hvilken företrädesvis några tillhörde gruppen —son utmärkte sig, var lika hjertlös som rå. Emedan jag icke har mig det ringaste bekant hvad — — gagnat staten eller hvarföre — — är förtjent af pension, så — afslag. Man gick i hårdhet så långt, att vägra den högt förtjente general Akrolls trenne döttrar en pension af 200 rdr till hvardera. Huru långt råheten gick, framgår af följande: En pension var föreslagen till en väl vitsordad fängelsedirektör, hvars befattning blifvit indragen och hvilken enligt intyg af läkare led af döfhet. En ledamot yrkade härå afslag, enär han ej kunde förlita sig på nämnde intyg. På ett dylikt intyg om obotlig sjukdom hade en person fått en ganska stor pension, men det oaktadt var denne person nu ledamot i kammaren och en ganska verksam ledamot derjemte. Anmärkningen var visserligen fullkomligt exakt, men konklusionen, att fängelsedirektören var oberättigad till pensionen, falsk. Åfven i detta fall fick således den oskyldige lida för den skyldige. Bankovinstens användande gjordes i Andra kammaren till föremål för en liflig och upplysande diskussion, som medtog nästan en hel dag. K. M:t hade föreslagit, att hela bankovinsten för åren 1867-68, omkr. 3,500,000 rdr, skulle till rikegäldskontoret öfverlemnas. Bankoutskottet ville att vinsten för 1867 (1,995,647 rdr 77 öre) skulle till hela beloppet utlemnas, men af 1868 års vinst endast 504,352 rdr 23 öre, således tilihopa 2 11 mill. rdr, och några Andra kammarens ledamöter i utskottet, som reserverat sig, ville endast bevilja 1 2 mill. rdr af 1867 års vinst för att i år utbetalas och af 1868 års vinst 1 mill. rdr att utgå 1870, på tider som bankofullmäktige skulle bestämma. Bankoutskottets försiag är egentligen endast i det afseende märkligt, att det icke alls var motiveradt, ett förfarande som detta utskott lärt sig af statsutskottet. Att derunder låg — för att begagna ett vulgärt uttryck — en hund begrafven, framhölls under diskussionens fortgång. De talare som påyrkade att endast 2 12 mill. skulle till statsverket öfverlemnas, åberopade dels upprätthållandet af bankens ställning och dels att statsverket skulle reda sig ändå, om de nedsättningar i utgifterna som Andra kammaren beslutat, blefvo riksdagens — påtagligen en tvångsmessyr, afsedd att imponera på Första kammaren. Men hr Björck gick ändå längre och öfverraskade kammaren med ett uttalande, att om brist ändå uppstod, så kunde ett tilltälligt lin upptagas; onekligen ett kuriöst förslag, att riksgäldskontoret sålunda skulle göra lån, under det banken lånale ut ett motsvarande belopp. Med den så ofta, och äfven nu, upprepade frasen om nödvändigheten att konsolidera banken, under det man erkänner att banken är fullkomligt solid, törhåller sig rätteligen så, att konsolideringsmännen helt enkelt vilja förstärka bankens åånefonder, till hvilka de hafva et godt behag. De betrakta sig ej längre såsom målsmän för det skattdragande folket, utan såsom lånsökande i och låntagare hos banken. Denna tankegång är praktisk, men då böra de icke nu orda så vackert om de skattdragande, som icke söka lån i banken. En omständighet tillkommer, som af frih. Gripenstedt framhölls, hv lken icke kunde förnekas, och som blottade bankoutskottets plan. Meningen är, jemte den som ofvan antydts och hvilken kan betecknas såsom den krasst egen