Göteborgsposten – 23 mars 1869, sida 1

medvetande om hvad han sade; Joseph Couturier! ... en efterlyst galörslaf!... Vaktbefälhafvaren förstod helt visst icke orsaken till den unge polisagentens förskräckliga sinnesrörelse, lika litet som han förstod det uttryck af missräkning som stod att läsa i pappa Absinths ansigte. — Framgången måtte göra ett högst besynnerligt intryck på er, anmärkte han. Det är sannt att det var ett af de vackraste kap man kan önska sig. Jag ser härifrån huru långnäst Gåvrol skall bli, han som senast i går påstod sig ensam i stånd att gripa denne farlige skurk. Sålunda gjorde händelserna narr af den unge polisagenten ända i sista stund. Hvilken ironi låg ej i dessa komplimenter efter detta utan tvifvel ohjelpliga nederlag? De gjorde samma verkan som lika många piskslängar och plågade honom så grymt, att han reste sig upp i det han återvann hela sin energi. — Ni måste misstaga er, sade han häftigt till vaktbefälhafvaren, denne man är ej Couturier. — Lugna er, jag misstager mig ingalunda. Hans signalement öfverensstämmer drag för drag med det i cirkuläret uppgifna. Alldeles som cirkuläret upplyser är lillfingret på hans venstra hand borta... — Ah! det är ett bestämdt bevis, suckade pappa Absinth. — Ja visst. Men jag har ett ännu mer afgörande. Couturier är en af mina kunder. Jag har redan haft honom i pension en hel natt, och han har kännt igen mig liksom jag kände igen honom.