Göteborgsposten – 23 mars 1869, sida 1

————— han beviljade detsamma nu, med vilkor att en annan styrelse för teatern blef tillsatt; om ej så skedde till nästa riksdag, så antydde grofven temligen oförbehällsamt, att han ej vidare skulle bevilja anslaget. I detta uttalande är rent spel. Nuvarande direktören för den k. teatern bör inse att han icke besitter de egenskaper som erfordras för denna plats, och han har säledes att välja emellan en reträtt, i hvilket sall anslaget äfven framgent beviljas, eller att bibenålla sin plats, i hvilket fall anslaget sannolikt indrages. IIan kan i förra fallet trösta sig, förskottsvis, dermed, att hvem än som blir hans efterträdare, kommer äfven denne att gå på glödande jernNi känner redan huru anslagsfrågan diskuterades och afgjordes i Andra kammaren. Beslutet — anslagets nedsättning till 50,000 rdr — dikterades af två grupper inom Andra kammaren, hvilka förenade sig. Den ena gruppen skulle man kunna kalla becksjmsstöflarne; de äro icke afsvurna fiender tll skådespel, men de vilja helst njuta dem gratis, och Mindre teatern blef derföre för dem en mönsterteater. Denna grupp var dock ej nog manstark, för att ensam kunna diktera Andra kammarens beslut. Men der finnes äfven en annan grupp, den andiigt sinnade och inåätvända; den sönderfaller i två afdelningar, som jag skulle vilja kalla molassen och brunsirapen. De som tillhöra denna grupp betrakta hvarje teater rent af som en styggelse, och den kungliga teatern i första rummet. Genom dessa begge gruppers förening nu, blef anslaget nedsatt med 10,000 rdr och under föresats att framgent årligen nedsätta anslaget med ett lika belopp. Bland samtliga talarne som uppträdde mot anslaget, förekom endast en med den bildning, som erfordras för att från en upphöjdare synpunkt kunna bedöma den dramatiska konsten. Denne var hr Hedengren. Men idenna fråga äro hans åsigter numera fanatiskt förmörkade, och han blef äfven derföre en välkommen ledare för dem som önskade ett stöd, en auktoritet. Vid en blifvande gemensam votering är det otvifvelaktigt att teateranslaget beviljas med 60,000 rdr. Nästa åtgärd blir tillsättandet af den komite för uppgörande af förslag till ordnande af den k. teaterns angelägenhetor, hvilken finansministern ansåg nödvändig. Det blir emellertid ingalunda någon lätt uppgift först och främst att utfinna lämpliga personer för denna komite, vidare att förmå dessa uottaga uppdraget, och slutligen för komitn att uppgöra ett antagligt förslag. I Köpenhamn, hvars kungliga teater befinner sig i lika finansielt betryck som den härvarande, har äfven en komit varit nedsatt med samma uppdrag som den här förväntade; men den danska komitens arbete har af riksdagen och af tidningspressen förklarats odugligt. Den nionde hufvudtiteln, som rör de till pensionsoch indragningsstaten hörande frå gor, är af alla hufvudtitlarne den, der riksJagens samvetsgrannhet och goda hjertelag tagas mest i anspräk och i ordets hela bemärkelse ställas på prof. I den frikostighet, som ståndsrepresentationen visade, har sedan en stark reaktion uppkommit; den har åstadkommit en hårdhet, som antagit karakteren af bjertlöshet. Vid innevarande riksdag har statsutskottet afstyrkt bifall till ett ganska stort antal pansioner, som at K. M:t begärts, pensioner af ganska ömmande beskaffenhet. Andra kammaren har dels nedsatt, dels vägrat hvad utskottet föreslagit, och endast några få — allmosor ha beviljats der. Utskottets åtgärd har stått i sammanhang med ett förslag, hvilket, om det realiserades, i en framtid kan befria statsverket från det dyra pensionsväsendet. Förslaget afsåg att åstadkomma en allmän lifförsäkringsoch pensionsanstalt för statens embetsoch tjenstemän, i hvilken dessa skulle beredas inträde mot atgifter, som till en början af staten bekostas, för att sedermera af tjenstemännen sjelfva utgöras emot en viss tillökning i aflöningen. Detta välbetänkta förslag förordades visserligen af åtskilliga ledamöter i Första kammaren, men förkastades dock efter anställd votering såsom opraktiskt, synnerligen under nuvarande förhållanden, dock med erkännande att en omorganisation af hela pensionsväsendet var nödvändig. Beslutet var i hög grad oklokt, emedan