Göteborgsposten – 23 mars 1869, sida 1

Det var ej möjligt att göra några invändningar längre. Lecoq återtog derföre i en helt annan ton: — Åtminstone kan ni tillåta mig, kamrat, att göra vår fånge några frågor? — Åh, så många ni vill. Likväl sedan vi barrikaderat dörren och ställt två af mitt folk framför den. Denne Couturier är en skurk som beundrar fria luften. Sedan dessa försigtighetsmått blifvit vidtagna, fördes fången ur det rum, hvari han blifvit innesluten. Han närmade sig helt småleende och med bekymmerslösheten hos dessa gamla brottslingar som, en gång fångade af rättvisans handtlangare, ej hysa minsta groll mot dem som fångat dem, i detta fall liknande en spelare som sedan han förlorat räcker handen åt sin motspelare. Vid första ögonkastet kände han igen Lecoq. — Ah! det är ni, sade han, som huggit mig... Ni kan smickra er med utt ha en god arm och säkra knäveck. Ni föll öfver mig som om ni kommit från himlen och jag har ännu känning af era smekningar... — I så fall, svarade den unge polisagenten, skall ni kanske ej vilja göra mig den tjenst som jag ämnar be er om. — Jo mer än gerna. Det finns ej mera långsinthet hos mig än hos en höga, och ert ansigte behagar mig. Hvarom är det fråga? — Jag skulle önska några upplysningar om den person som var er medbrottsling i natt? Fångens ansigte mörknade vid denna begäran.