Göteborgsposten – 22 mars 1869, sida 1

—— ——— —— ——— za 4ixz?a eckodctiUntittsäni —— digades herr Otto lyckönska Lecoq och uppmanade honom tillochmed att undersöka hotellet från källrarne till takåsen ... Endast en sådan försigtighetsåtgärd skulle lugna hertiginnan. Han aflägsnade sig och efterspaningarne började med ny ifver. a . Om en rätta varit gömd i hötel de Sairmeuses trädgård, skulle hon ha blifvit upptäckt, så noggranna voro undersökningarne. Alla de stora träden undersöktes så att säga från blad till blad. Lecoq bemödade sig på allt sätt att meddela sin ifver ät alla dessa likgiltiga som på det hela taget brydde sig ofantligt litet om antingen Mai blef gripen celler ej. Hon var verkligen utom sig och det låg nästan ett slags vansinne i den feberaktiga verksamhet han utvecklade. Ilan sprang från den ene till den andre, bad och hotade ömsom, svor att han blott fordrade en enda ansträngning, den sista, och att denna helt visst skulle krönas med framgång. Fåfänga löften!... Den anklagade var omöjlig att återfinna. Saken var tydlig. Att ännu längre envisas skulle varit en barnslighet. Den unge polisagenten beslöt sig för att kalla tillbaka sina medhjelpare. — Det är nog! sade han till dem i förtviflad ton. Det är nu tydligt, att mördaren ej finnes i trädgården. Var han då gömd i någon vrå af det omätliga hotollet, blek af fruktan, darrande vid ljudet af all den rö