Göteborgsposten – 17 mars 1869, sida 2

sitt skinn är ej mycket värd. Gvrol har aldrig ryggat tillbaka för något dylikt. — —— —— ——— MM m:O— — Pappa Absinth hade kanhända velat veta om den unge polisagentens mod motsvarade hans skarpsinne. Han måste ha blifvit tillfredsställd. — Ni, gubbe, tillade Lecoq, får ej aflägsna er, för att vara i tillfälle att följa efter dem om de brådstörtadt skulle bege sig härifrån. Redan hade han vridit om låset i dörren, han stötte upp den, och sedan han tagit plats vid ett bord helt nära det vid hvilket Mai och hans kamrat suto, begärde han med oförställd röst en portion mat. Den anklagade och hans kamrat samtalade, men såsom frimlingar, hvilka slumpen fört tillsammans, och ingalunda såsom vänner hvilka träffas på en aftalad mötesplats. De talade rotvelska, äkta rotvelska, sådan som begagnas i de grötsta tillhåll, ett vidrigt språk, omöjligt att återge, så sväfvande och olika är ordens betydelse. — Hvilka utmärkta skådespelare! tänkte den unge polisagenten, huru fulländadt, huru vetenskapligt! ... huru skulle jag ej bli narrad om jag ej hade absolut visshet! Medbrottslingen hade ordet och gaf öfver Frankrikes fängelse en detaljerad beskrifning, sådan man fåfängt skullo leta efter i de böcker som beskrifva fängelserna. Han omtalade hurudan karakter direktörerna i alla fängelserna hade, huru disciplinen är strängare här än der, huru kosten i Poissy öfverträffar den i Fontevrault o. 8. v. (Forts.)