Göteborgsposten – 17 mars 1869, sida 2

-än Utlandet. Den las jernvägsfrågan sysselsätter ortfarande uppmärksamheten. Åtskilliga ryken korsa hvarandra rörande denna sak, men någonting bestämt framträder ännu icko. De ssficiösa isertidningarne yttra sig endast oycket forsigtigt, men Constitutionnel beonar särskilt, att underhandlingar om saken, vilka äro af stor vigt för de båda grannrikenas ställning till hvarandra, pågå. Den med goda försåänkningar försedda londonertidningen Morning Post vill visserligen veta, att fråsan skall underställas en fransk-belgisk kommission. Detta kan visserligen vara en i England hemligt hyst önskan, emedan man der är eller anser sig vara mycket intresse rad i denna sak: men uppgiften har ännu icke erhållit någon slags bekraftelse. Emellertid antyder det engelska bladet i ganska bestämda ordalag, att ställningen varit eller rättare är brydsammare än allmänheten kanske ännu vill tro, sägande: De, som legat inne i de ista dagarnes tilldragelser, ha i hög grad fruktat, att mått och steg skulle komma att tagas, hvilka kunde leda till en plötslig brytning. Om det kommit derhän, kan ingen säga, i hvilken grad Europas fred stått på spel. Frestelsen för dem, som önska krig, att för sina önskningars verkliggörande pröfva lyckan, är obestridligen mycket stor. För alla dem, som läsa de tyska tidningarne eller sätta sig in i den franska karakteren, är det endast alltför väl bekant, hvilken bitter antagonism som råder i hänsyn till de frågor, som vänta på en lösning och måste lösas, vare sig på underhandlingarnes väg eller med vapenmakt. Meningsskilnader, hvilka i och för sig äro af mycket ringa betydelse, såsom den luxemburgska frågan eller det nyligen uppståndna spörjsmålet om en kort jernvägssträckas begagnande af ett franskt bolag, kunna i hvad ögonblick som helst bringa stora makter i handgemäng med hvarandra och gifva en lätt förevänning till att begagna de millioner soldater, som på samma gång hota nutidens ci vilisation och äro en skam för densamma ... Den gamla jemvigt, som diplomatien upprättade mellan makterna, har under tidernas lopp och genom nya staters utvidgning blifvit undergräfd. Om vi vilja undvika stora förvecklingar och beklagliga strider, måste statsmännen anse det för sig oupphörligt maktpåliggande alt diskutera och ordna en mängd oatgjorda frågor, hvilkas lyckliga lösning skulle göra en allmän arväpning möjlig. Om vi kunde komma till ett dylikt afgörande, skulle vi inträda i guldåldern; handeln kunde med lätthet taga den utveckling, till hvilken jernvägar, telegrafer och fördrag gifva den utsigt, under det att industrien återigen skulle vinna de otaliga armar, som nu tagas från plogen och maskinerna, för att i kasernerna eller lägren förtära frukterna af andras verksamhew. Ålldenstund tvistefrågan ännu icke är löst, såvidt man vet, skulle således den af det engelska bladet antydda krigsfsaran fortfarande bestå. I Preussen -mickrar man sig med, att England obetingadt skulle ansluta sig till detsamma emot Frankrike, om ett krig skulle uppstå rörande Belgien. Det går qvickt. Man tvekar nu icke att i Preussen säga, att det skulle bekriga Frankrike, om detta förgrepe sig mot Belgion. IIvarför: Ja, i Preussens mun, som sjelt för egennyttiga inI tressen och med ännu mindre skäl roffade i låter detta som en vådlig sjelfironiSmellertid låter Köln. Zeit. en londonerkorresp ullskritva sig bl. a. detta: För två år sedan skulle Frankrike, på grund af Englands lust att hälla fred med Re ——— hs — -Aa— —