Göteborgsposten – 17 mars 1869, sida 2

lyckas komma med farbror Julle4 till Tyskland och få engagement som korist vid hofiestern i ett litet furstendöme; det tillgär der alldeles som Fåderneslandet och Söndagsnisso plåga måla förhållandet inom de bärv. kungl. teatrarnes styrelse. Skilaringen af direktören är mycket surchargerad och hela denna akt hänger som en iillfallighetsskapelse på hr Hodells komposition. Carolina räddar en afton direktören ur en stor förlägenhet genom att utföra den Stummas parti. Men hon är egentligen sångerska. Såsom sådan vinner hon ett europeiskt rykte, och riktad äfven med penningar återkommer hon till fäderneslandet, färdig att öfvergifva konsten för den man hon älskar. Stycket kan nästan sägas öfverflöda af lustiga scener och roliga infall. Fru Bergström utför på ett intagande sätt Carolinas roll; hr Thegerström utvecklar en oöfvertiäfflig bonhommie; och br Bergström är en friare, som fullkomligt lyckas i sina bomödanden att göra sig löjlig. Bland andra bipersoner ha tlera tillvunnit sig mycket bifall: hr Lindström såsom ätaafterdirektören Lager, fru Hodell såsom farbror Julles Xantippa, fru de Wahl såsom emanciperad flicka, br Hodell sjelf (i sista akten) såsom afsigkommen akiör. Bitallet var lifligt vid den törsta representationen, men den karrikerade framställningen al kungl. teaterns styrelse mottogs med betecknande köld, saståo ett och annat skratt ej kunde qvälvasRecett-tagerskan (fru Bergst:öm) hemförde en rik skörd af blommor från en representation, som för henne var en välförtjent triumf.