Göteborgsposten – 17 mars 1869, sida 2

sin tillflykt til eo förklädnad af samma slag som dem hvilka Mai och Lecoq antagit. Han bar en gammal slåckig blus och hade på hufvudet en mössa af det hisklii gaste utscende. Han hade örverdrikvit. Hans utscende, som var töga egnadt att ingifva förtroende, var anmärkningsvärdt tillochmed bland den samling af skurkar och vilda sällar som utgjorde gästerna i detta värdshus. Ty det var ett verkligt tjufhål, do valt för sitt möte. Man skulle der ej kunnat sinna syra arbetare, värda detta namn. Alla de personer som åto och drucko der borde ha varit inblandade i ett eller flera brottmål. Likvil tycktes Mai, denne man som var så starkt misstänkt att tillhöra de högsta sociala kretsar, vara liksom hemma hos sig. IIan förtärde sin soppa och sin bitfstek med den bästa aptit i verlden och torkade sig om munnen med rockärmen då han slutat. Men sumtalado han under tiden med sin granne vid bordet? Det var omöjligt att urskiljs genom de dunkla fönsterrutorna och röken från tobakspiporna. — Jag måste gå in! förklarade Lecoq beslutsamt. Jag skall sätta mig bredvid dem och lyssna. — Hvad tänker ni på! utbrast pappa Absinth. Om de skulle känna igen er! : — De skola ej känna igen mig. — De skulle snart afgöra saken med er. — Jag tror visserligen att de ej skulle göra sig samvetsqval öfver ett godt knifstyng som befriade dem från mig, svarade den unge polisagenten i bekymmerslos touMen hvad mera? En polisagent som ej vågar blottställa