Göteborgsposten – 16 mars 1869, sida 1

——— —— — ———— Stjernblad, hrr Malmsten, Rydin och Wallenberg, den sistnämnde i ett föredrag, som räckte väl en timma, skarpsinnigt, öfvertygande och rikt på fakta. I Andra kammaren har denna fråga ännu icke behandlats. Der blir ändringstörslaget otvifvelaktigt nertrampadt af de finansiella becksömsstöflarne, hvilkas bärare icke begripa denna frågas stora betydelse, men som, vägledda af en viss instinkt, icke precist skulle misstycka om pappersmyntets värde deklinerade. De ställa sig endast på de skuldsattas ståndpunkt. På aftonen skulle i Andra kammaren sörekomma tredje tillsällighetsutskottets utlåtande i anledning af hr O!a Jönssons i Kungshult bekanta förslag om nedsättande af en komite för undersökning om eganderättsförhållandena inom landskapet Skåne — således den stora frågan, som då den af Ola Jönsson väcktes föranledde en ganska liflig debatt. Utlåtandet är ett digert arbete; det upptager 32 tryckta qvartsidor och är författadt af den inom riksdagen, som obestridligen i denna fråga eger de grundligaste studierna, nemligen assessor Bergström. Ola Jönssons motion har också genom detta utlåtande blifvit tillintetgjord, och det erkännes af alla med undantag af motionären naturligtvis. Man föreställde sig att utlåtandet skulle föranleda en liflig debatt, och att de representanter, som stå Skånes allmoge närmast, nu skulle kraftigt understödja Ola Jönsson. På förmiddagen hade det blifvit bekant, att korporal Tullberg hade srigitvits, enligt det beslut som häradets nämnd, skiljande sig från domaren, dikterat, och man trodde att detta beslut skulle ingifva Ola Jönsson ett ökadt mod. Då utlåtandet föredrogs var föga mer än hälften af kammarens ledamöter tillstädes. Redan denna omständighet var för motionären föga uppmuntrande. Han fick först ordet; den tilltörsigt, hvarmed han annars alltid uppträder, hade nu vikit. Det sakrika och bevisande utlåtandet hade synbarligen rubbat hans position, och han meddelade den öfverraskande underrättelsen, att han alurig tagit frälsebönderna i försvar, men han insinuerade dock, att frälsebönderna voro mera berättigade till hemmanen än frälsecgarne och att de förra bättre kunde styrka sin eganderätt till hemmanen än de senare. (Men om så är förhållandet, hvad menas då med påståendet, att hemmanen tillhöra kronan och böra af henne återvinnas?). Han försökte vidare att bemöta hvad i utlåtandet förekom, men hvad han anförde inskränkte sig till åtskilliga fraser utan must och märg. I anledning af utskottets erinran att eganderättsfrågan icke kunde pröfvas af en komitå, utan tillkom lagskipningen, yttrade Ola Jönsson förtrytsamt: Så långt bar det då kommit, att man ej längre vill ha andra undersökningar, än vid domstolarne. Han erinrade i sammanhang dermed, att tvisten rörande de halländska kyrkohemmanen blifvit på det sätt utredd, att en person (nuv. generaldirektören Falkman) fått uppdrag atti danska arkiverna undersöka hvilka af nämnde hemman tillhörde kyrkorna. Utlåtandet karakteriserade han som vett ganska väl utfördt advokatoriskt försvar för en sjuk sak, men tycktes ogilla att utskottet hade gjort ett ingrepp i fornforskarnes yrke. Det var påtagligen just den noggranna forskningen som misshagade honom. Han uppläste åtskilligt ur en bok, der frälseallmogens svåra behandling i äldre tider skildrades, men han afhöll sig ifrån att namngifva författaren och man kunde således icke bedöma författarens tillförlitlighet. Åtskilligt i utlåtandet underkände han på den grund, att det tillkommit enlast för att skrämma bönder. Han slutade sitt långa anförande — dess styrka låg egentigen endast i längden — dermed, att sulla skäl förekommo till bifall af motionen, men yrkade att utlåtandet skulle med ogillande äggas till handlingarne. Assessor Bergström, som yttrade sig ganka kort, tackade motionären för det beröm lenne tilldelat utlåtandet och var nöjd att i i I i H i jan mot detsamma ej förmått göra några vig. I