Göteborgsposten – 16 mars 1869, sida 1

— Jag kastar en schal öfver mina axlar och lyder! Så hade m:me Milner svarat den unge polisagenten. Men hon var fyrtio år gammal, enka, ännu rätt behaglig enligt poliskommissariens i distriktet bekännelse . . . Det åtgick mer än tio minuter för henne blott för att knyta sin hatt af blått sammet. Lecoq kände svettdropparne perla fram utefter ryggraden vid tanken på att Mai nästa minut kunde komma. Huru långt försprång hade han för honom? ... En halftimma, kanhända, och ännu hade han ej uträttat mer än hälften af sitt åliggande. Hvarenda skugga som framträdde vid hörnet af rue de Saint-Quentin från rue La Fayette förorsakade honom en frosskakning. Slutligen visade sig den koketta hotellvärdinnan, helt brokigt utstyrd för denna vårliga utflykt. Hon ville utan trvifvel återtaga den tid som hon förlorat på sin toilette, tä hon nästan sprang tills hon uppnått slutet af gatan. Så snart hon försvunnit ur synhåll lemnade den unge polisagenten sitt gömställe och rusade in i hötel de Mariembourg. Fritz, den bayerske uppassaren, hade utan tvifvel blifvit förberedd på att han under några timmar fick ha uppsigt öfver huset. Han hade också i all maklighet slagit eig ner i hans matmors egen fåtölj med benen upplagda på en stol, och redan var han nästan insomnad. — Upp! ropade Lecoq, upp!