Göteborgsposten – 15 mars 1869, sida 1

ökade skatter (hvarföre ej då påyrka hela anslagets indragning)); nedsättningen var en nödfallsåtgärd och icke motiverad af maktlystnad. IIr Sven Nilsson, som icke ville medgifva att sakkunskap vore bunden vid vissa platser, ansåg att armens vapenöfningar kunna anställas innan fienderna hinna att regna ned på oss, och redogjorde för en amerikansk öfverstes (till börden svensk) högst besynnerlig a men för talaren ovärderliga åsigter just nu, men hvilkas grundlöshet dock sedan af hr Adlersparre ådagalades. Hr Hedlund ansåg ej en lång tid erforderlig för öfning i Remingtongevären (äro då 20 dagar en lång öfningstid?), och ansåg vidare att regementsmöten alls icke : voro behöfliga förrän den hya taktiken blifvit införd, dervid han dock ignorerade krigsministerns redan meddelade underrättelse, att början med den nya taktiken just skulle ske nästa år. Carl Ivarsson visste ej hvem som var regeringens bäste vän, antingen den som beviljade eller nedsatte anslaget, och trodde ej att någon stor fara uppkom derigenom, att de 20 dagarnes vapenöfning inställdes. Hr Key ordade om att Petersburgs garnison var lika stor som Sveriges hela stående armå, och hr Jöns Pährsson uppträdde naturligtvis flera gånger för att rättfärdiga det stora förtroende som reservanterna skänkt honom, och likasom för att ytterligare stärka och stadfästa sitt lävt förvärfvade inflytande lät han kammaren veta, att om alla sedan 1867 års riksdag varit lika så kloka som han, så skulle tillståndet i landet nu varit långt bättre. Så anspråkslöst! Ganska många talare från samma sida som den sistnämnde, försäkrade mer och mindre högtidligt — och uppriktigt — att i nedsättningsåtgärden alldeles icke låg något misstroendevotum mot krigsministern, och hr Björck betonade att nedsättningen skedde endast af ekonomiska skäl. Finansministern frih. af Ugglas ådagalade nu, likasom vid diskussionen om inkomstbetänkandet, att statsinkomsterna icke blifvit för högt beräknade (hr Medin var dock af motsatt åsigt, upplyste han längre fram), och vederlade ånyo påståendet att skuldsättningen skulle tillkommit för att betäcka ett deficit i statsregleringen, utan härledde sig från de fortgående jernvägsbyggnaderna. Krigsministern hr Abelin erinrade att han var konungen och svenska fulket ansvarig för armens vaperduglighet, och måste på det bestämdaste motsätta sig en nedsättning i anslaget. Den tekniska färdigheten i vapenöfning kunde ej eftergifvas, och reservanternas förslag var oförenligt med fosterlandets trygghet. Afbrott i vapenöfningarne voro skadliga och medförde stora ansträngningar och uppoffringar sedan. Men ehuru krigsministerns bevisföring var klar, öfvertygande och bestämd, verkade den föga eller intet på den stora gruppen Andersson, Pettersson och Lundström, hvilken hr Indebetou icke blott fångade utan tillika uppskrämde genom antydandet att de hemmavarande (valmännen?) skulle med så stort missnöje mottaga underrättelsen om anslagets beviljande, att en annan representation, tillkommen genom nya val, kunde vålla regeringen värre besvärH. Exc. justitiestatsministern frih. De Geer behandlade frågan srån konstitutionel synpunkt, och ingick i utredningen af densamma, sedan ban först förklarat att han ej utan smärta sett huru Andra kammarens samtlige ledamöter i statsutskottet deltagit i reservationen, hvaraf det framgick, att representationen fann sig otillfredsställd med regeringens bemödanden att göra indragningar på utgifterna. — Endast en episod i frih. De Geers såsom alltid lugna och värdiga anförande, kan jag ej neka mig nöjet att anföra. Efter meddelandet af en historik huru det oftanämnda anslaget tillkommit, hvilket år 1867 hade ökats till 825,000 rdr, yttrade H. Exc.: det var just J, mina herrar, som beviljade denna tillökning; men hvilka äro de förändrade förhål anden som nu berättiga till en nedsättning? Inga andra skäl derföre anföras af reservanterna än alt hr Jöns Pährssons motion åberopas. Dessa ord, uttryckande öfverraskning och